tiominuterenkvart

Så går livet till just nu. En dag i taget. Men jag mår bra så oroa er inte. Jag tänker på mamma och det kommer ledsna stunder men i stort fokuserar jag på det fina i livet och är fast besluten att ta vara på alla glada stunder.Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att jag ska ringa till mamma eller tänka att det ska jag berätta för henne nästa gång vi ses, men det går ju inte. Beror det på gammal vana eller för att man inte riktigt förstått ännu? Jag pratar med henne i huvudet oftare och oftare och tänker mycket på vad hon skulle ha gjort i vissa situationer.Första året ska ju vara värst sägs det, för då upplever man alla högtider utan sin kära. Imorgon kommer dödsannonsen in i tidningen, det kommer nog bli lite jobbigt att se, men det är något jag vill utsätta mig för eftersom jag tror att det är viktigt för mig för att jag ska kunna förstå.

Idag har det inte blivit mycket gjort. Vi har haft en toppen helg med gäster och myst men idag var det skönt att ta det lite lugnt. På kvällen var vi på avslutning/familjekväll på Mirandas dagis och sen åkte vi och handlade. Jag bjöd in mig på fika hos grannen när jag kom från affären och klockan vart sent innan barnen kom i säng.

Det här med vänner är något som jag funderat mycket på....man har ju märkt en hel del nu under tiden man haft det tufft. Vilka som finns där och verkligen gör det på riktigt och vilka som säger att de gör det men inte gör det. Jag är inte ute efter att kasta skit nu på någon utan är bara öppen med mina funderingar som den analyserande varelse jag är,på gott och ont! I mitt analyserande ingår det såklart en hel del självrannsakan och jag inser att jag många gånger själv inte funnits där tillräckligt mycket. Anledningana till varför man inte finns där är nog nästan lika många som det finns människor.I mammas fall tror jag nog att alla inte förstått hur dålig hon faktiskt var och att höra på mitt tjat om detta i över ett års tid kan nog vara påfrestande för många, men det fanns dom som stod ut och förstod hur viktigt det var för mig och dom kommer jag vara evigt tacksamma. Men jag tror och hoppas att mammas bortgång gör att jag kommer ha lättare för att finnas där för de som är viktiga för mig. Just nu har jag en kär vän som gå igenom en säkert mycket jobbig tid men fick reda på först häromdagen vad som hänt. Hon ville skona mig från hennes bekymmer och även om jag tycker det var så himla fint tänkt av henne och ett bevis på vilken omtänksam och fin människa hon är så fick jag så dåligt samvete. För jag vill verkligen finnas där för henne. Vi bestämde att vi skulle höras när det lugnat sig lite för hennes del men jag tänker nog ringa imorgon. Jag bara måste få veta hur hon mår.
Samtidigt som man sållat bort en och en annan människa i och med det som hänt så har det faktiskt tillkommit en. En gammal väns lillasyster som också förlorade sin mamma nyligen i samma otäcka sjukdom. Våra pratstunder betyder mycket och jag tycker det är fint att man kan finna varandra i svåra stunder också!

Sov så gott!

Herre jösses vad det kan vara livat i det här huset ibland. Men nu sover alla utom jag, för jag bakar bullar. Ja okej, jag äter en hel del bulldeg också ;) Men nu står de och jäser en sista gång. Ska fortsätta med städningen när jag bloggat färdigt här. Imorgon fyller våran minsta prins ett år, det är helt sjukt. Och vilka tvära kast här i livet. Sorg när mamma går bort ena dagen och glädje den andra.

Idag fick jag återigen höra en mycket tråkig nyhet. En arbetskamrat dog helt plötsligt igår. Hon var bara i trettioårsåldern och var på teater när hon bara föll ihop. Jobbet hade försökt nå mig hela dagen och inte förräns nu ikväll fick Cissi tag på mig och berättade. Jag känner mig alldeles avtrubbad, precis som jag inte orkar ta in mer död nu. Orkar nog inte ta in så mycket alls förresten. För ungefär ett år sedan dog en annan arbetskamrat när hon var på väg hem från jobbet. Hon var stressad och gick ut i gatan och blev påkörd av en buss. Jag jobbade den dagen dödsbudet kom och då var det just den här tjejen som dog igår som hämtade in mig till kontoret, hon kom ofta in och pratade med mig när jag hade lunch och hon var fantastiskt snäll mot mig när jag var ny på jobbet, ja annars också såklart men hon var samtidigt en sådärn pratglad typ som man ibland kunde bli irreterad på, något man får dåligt samvete för nu. Jag fattar det helt enkelt, man dör inte så när man bara är trettio år. Stackars hennes familj, hennes mamma. Fy för att överleva sina barn! Mina tankar går till dom!

Jag fick en bra start på dagen idag i alla fall. När jag lämnade Miranda på dagis sprang jag på Jessica, som har barn i samma åldrar som mig och vi umgås på fritiden ibland. Hon bjöd hem mig på frukost och det var härligt att bara snacka skit, och betydligt lugnare när vi bara hade de små.Men som sagt, nu på kvällen rann all energi av mig!

Vila i frid Linda <3

Ja jag vet inte riktigt vad jag ska skriva så jag rabblar väl på. Var till öppna förskolan med barnen där vi mötte upp Sandra och Devin. Tror inte Sandra var jätteroad av ÖF men ställde upp som den goa vän hon är ;) Miranda och Milton hade skoj i alla fall och det var skönt för mig att komma hemifrån. Hemma blev det mys och fix,hämta Mike hos en kompis och sen kom Cici och Ida förbi en sväng och fikade. När de åkt och jag lagt Milton gick jag ut på en promenad. Så himla skönt att få andas lite, vara helt för sig själv med musiken i hörlurarna. Sortera tankar och känslor. Mike är på väg in i en jobbig period igen tror jag. Med jobbig menar jag inte att han är jobbig utan en jobbig period för honom som i förlängningen även blir jobbig för oss alla. Han har fått svårt att sova och är sur och trött men han kan ändå inte sova. Det är det som är dilemmat, därför har vi fått sömnmedicin men jag vill ge honom den först när jag märker att problemet håller i sig.Kanske beror det på att mamma gått bort. Tyvärr har jag inte alls min vanliga toleransnivå mot någon just nu. Suck!

Har pratat med pappa ikväll. Han har varit på Fonus idag. Datum är bestämt, dödsannons är fixad, jag ska se om jag kan lägga upp den här senare. Det blev den dikten/versen jag skrev. Jag tog på mig ett nytt uppdrag idag. Jag ska se om jag kan fixa en krans till kistan, får försöka ta tag i det tills imorgon. Vi vill göra den lite mer personlig så jag vet inte om våra önskemål kommer kunna tillgodoses men vi har en granne som driver flera blomsterhandlar som vi är lite bekant med som jag tänkte fråga. Har fler samtal som skulle behöva ringas,ska försöka ta tag i det också imorgon.

Nä dags att sova, idag blev det ingen middagslur så nu är jag allt lite trötter!

I sakta tempo hoppas jag att jag är på väg tillbaka. Niclas jobbade idag och dagen har flutit på utan problem. Körde Mike och Miranda till skola och dagis p åmorgonen. Både Mike och Miranda var glada över att få komma tillbaka. När jag kom hem ringde jag lite samtal som behövde klaras av och sen gick jag och Milton och sov. Jag är trött, tydligen väldigt vanligt vid sorg. Sedan var jag och hämtade Miranda, gick en promenad i hopp om att de skulle somna men icke. Väl hemma igen ringde Mike som missat skoltaxin och så kom Sandra och barnen och fikade och lekte en sund. På kvällen var jag och Annika ute på promenad, skönt att röra på sig. Nu hamna jag i soffan men ska försöka dra mig ut mot duschen så småningom.

Imorgon ska pappa till Fonus och prata begravning. Hoppas på ett datum så jag kan förbereda mig mentalt. Jag bävar så infor den!

som mamma fick somna in, klockan 19:30.. Jag försöker verkligen tänka på hur skönt det måste vara för henne. Fast ibland känner jag mig arg och tycker livet är orättvist. Men då är det egentligen cancern jag blir arg på inte att hon till slut fick slippa ifrån alla plågor. Jäkla skitsjukdom! Igår kändes det lite bättre, jag hade även ett terapisamtal med Anna. Idag känns det helt ok, men mamma är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista när jag somnar. Jag drömmer mycket om henne också.

Ikväll ska jag jobba. Cici ringde och jag hade svårt att säga nej. Jag tror att det är ett försök från hennes sida att trösta mig och få mig att tänka på annat en stund för jag vet att de hade en annan som kunde hoppa in.Så vi får se hur det går, jag kan ju säga att jag är virrigare än vanligt.

Det känns konstigt att tänka på att mamma levde för en vecka sedan vid den här tiden.

Idag har jag en tung dag. Jag kämpar mot gråten mest hela tiden men jag har fått lite gjort i alla fall. Har städat och varit iväg och handlat. Imorgon ska vi fira Niclas med hans bror med familj. Det måste ju vara så, livet måste fortsätta rulla på.Ikväll ska det fixas fredagsmys och om en vecka ska det ordnas ettårskalas. Roliga saker men jag känner inte glädjen, jag hoppas att den kommer tillbaka snart.Att det känns bättre redan imorgon.

Jag sover ganska mycket. Så fort jag vaknar tänker jag att det var en marddröm men det är det ju inte. Det är skönt att Niclas tog ledigt i alla fall. Men på måndag drar livet igån igen på riktigt.

Jag har skrivit en vers till dödsannonsen som jag väntar på att de andra ska godkänna eller om de vill ändra. Jag har lyssnat på en del musik till begravningen. Får se vad det blir.

Pratade med Åse idag. Vi konstaterade att det vi fasat så mycket för nu har inträffat, vi jar förlorat en av våra älskade föräldrar. Och fast det är jobbigt så känner vi såklart att vi kommer fixa det här. Det finns många glada stunder kvar att uppleva.

Att dö kan inte vara farligt när livet bjudit på en hårdhänt strid. 
Att somna in, att bäras bort helt varligt, 
kan inte vara mer än stilla frid.

En jättefin vers, men det är inte den som jag skrivit.

Mamma

Det finns saker jag ångrar så, att jag inte kramade och pussade Dig mer, men sanningen är att jag var rädd att göra Dig illa.
Jag ångrar att inte sa till Dig hur oftare hur mycket jag älskar Dig och framförallt vad jag älskar med Dig! Sanningen är att jag var rädd att Du skulle ta det som ett farväl, att jag gett upp hoppet om att Du skulle klara detta. Jag levde också i tron att när den dagen kom skulle det finnas tid att säga allt det där, så jag höll inne med allt.

Jag ville berätta för Dig vilken fantastisk mamma Du är. Vilken tur jag haft som fått Dig som mamma. Hur mycket jag tyckte om att gosa in mig i din famn och ligga mot din kind. Hur mycket jag tyckte om Din sång. Hur jag längtade efter Dina kramar under dagen när jag var mindre.Hur mycket våra telefonsamtal betydde när jag var vuxen, hur skönt det var att veta att du fanns där. Jag ville berätta hur vacker du är!

När du var sjuk så ville jag säga hur rädd jag var, hur duktig du var som kämpade! Hur jobbigt det var att se Dig må så dåligt. Hur arg och orättvist jag tyckte det var med alla bakslag. Jag ville fråga Dig om Du var rädd, hur Du trodde att det skulle gå, på slutet vågade jag inte fråga för jag var rädd för att höra Ditt svar.

Det var många gånger som jag hejdade impulsen att krypa ner i sängen bredvid dig och hålla om Dig, det ångrar jag nu.

Jag hoppas så att Du har det bra nu och att Du inte förstod vad som hände, eller att om Du gjorde det, såg det som en befrielse.

Jag älskar Dig så mycket, och Tack för allt!

Jag kommer sakna Dig, varje dag resten av mitt liv men tröstar mig med att det här var bäst för Dig!

Du finns med mig i tankar och hjärta.

Vila I Frid min älskade Mamma.

Nu har jag varit och klappat om min älskade mamma för sista gången. Det var lite ångestladdat innan att veta att det var sista gången som jag skulle kunna klappa hennes kind, snurra hennes hår mellan fingrarna. Jag är så glad att jag såg henne hemma först, och det är något som jag alltid kommer rekommendera till andra om de vill se den som gått bort. Att de ska göra det så snart som möjligt. Hon var så kall nu, och hon hade redan börjat förändras i huden. Jag vet att man kan få se dem igen innan begravningen men mamma ska ju obduceras + att det kan dröja några veckor innan begravning och hon hinner förändras ännu mer, så jag vill att idag ska vara den sista gången.Kanske ändrar jag mig. Jag kommer nog alltid förknippa lilja med  mammas bortgång. Eftersom mamma hade fyllt år bara en vecka innan fick hon liljor av oss i sin bukett, det luktade och luktar fortfarande så starkt av det i hennes rum.

Min älskade fina mamma, jag saknar dig så!!!!!!

Nu har det gått lite mer än ett dygn sen mamma lämnade oss. Jag fick inte många timmars sömn inatt men har inte kännt av någon trötthet under dagen. Vi har nog alla åkt berg och dalbana under hela dagen, ibland skrattar vi och ibland gråter vi. Jag och Åse gick över till vår granne som bor närmast och talade om vad som hänt, det kändes bra att ge henne beskedet personligen. Sedan åkte jag till Anna för att prata av mig en stund och låna lite kläder. Jag kom oanmäld och mitt i lunchen. Jag blev så rörd av att se deras medkänsla och omtanke. Just då hade jag en "stark" stund men det kändes så skönt att få krama henne och berätta vad som hänt.

Jag har också insett  att man gråter ju av så fruktansvärt många olika anledningar. Ibland gråter jag för att jag saknar min mamma, ibland för att jag tycker så synd om de andra, ibland för hur mamma kämpade och ibland för att vi inte hann säga hejdå, ibland för att jag har dåligt samvete,ja hur många anledningar finns dèt egentligen?

Tove och jag lagade lunch när hon kom och sen pratde vi i timmar. Pappa jobbade en stund och Åse åkte hem till sig och sov en stund. När vi hade skrattat och gråtit och halsarna var torra gick vi ut och pysslade i trädgården. Imorgon tänkte jag plantera lite blommor, det hade nog mamma tyckt om.

När de andra kom beställde vi mat och sen började vi prata om begravning. Vi har stommarna nu för hur vi tror hur mamma ville ha det, nu ska det bara fyllas med innehåll. Vi var även ute och gick en kvällspromenad allesammans, det var skönt.

Imorgon ska jag få se min mamma igen. Jag antar att det blir sista gången så jag ska försöka sova och ladda energi. Jag är så lyckligt lottad ändå som har en sådan fin familj och så fina vänner

Vår fina älskade mamma har lämnat oss nu! Det hela gick så fruktansvärt fort, så fort att vi inte ens tror att mamma förstod vad som hände.

Jag fick samtalet runt åtta tiden igårkväll och förstod ganska snart vad pappa skulle säga när han frågade om jag hade Niclas hemma hos mig. Jag kände genast att jag ville åka upp. Oduschad och dan åkte jag snabbt upp utan att egentligen packa någonting. Så himla skönt att Niclas bara lätt mig åka, även fast de först ville att jag skulle ta tåget eftersom de var oroliga hur jag skulle kunna köra.

Färden upp kändes oändligt lång, jag ringde en del samtal och däremellan snurrade miljoner tankar. Jag hämtade upp Åse på vägen och när vi kom fram var det personal hos mamma som gjorde iordning henne. Vi satte oss i vardagsrummet och pappa berättade vad som hänt. Vi pratade i några timmar och sedan gick jag och pappa in till mamma. För mig kändes det så viktigt att få se på henne, ta på henne.Första gången orkade jag inte vara inne så länge andra gången satte jag mig brevid henne. Klappade henne,pussade henne och talade om hur mycket jag älskade henne och vilken bra mamma hon varit.Hon var så fin, det såg ut som hon sov.I händerna höll hon en gullviva som sköterskan som var här när hon gick bort plockat åt henne.Jag är så glad att pappa hade någon annan här hos sig när detta hände. ASIH har varit så himla underbara, och är en förebild på hur svensk vård borde fungera. Jag kommer inte gå in exakt på hur det gick till när mamma gick bort, men pappa ringde ialla fall efter ambulans men de skickade inte någon, då ringde pappa ASIH som snabbt var på plats och sköterskan kanske bara hann vara här i en halvtimme innan det var över, sköterskan var tydligen också lite chockad över det snabba förloppet. Det jobbigaste var när de kom för att hämta mamma. ASIH sköterskorna kom innan och förberedde oss på hur det hela skulle gå till, vi valde allihop att inte titta på när mamma lyftes över på båren och täcktes över. För mig räckte det med att se när hon bars ut, det blev så fruktansvärt definitivt då! Att mamma låg och "sov" i sin säng och vi satt och prata för oss själva hade ju blivit en vana det sista året, likaså att man gick in till henne då och då och pratde med henne, ibland utan att egentligen få några svar, men hon var alltid hemma!

Idag är det en ny dag. Vår andra syster Tove kommer upp och vi kommer behöva samtala kring mycket praktiskt, såsom begravning och annat. Jag hoppas på att få se mamma en gång till, jag tror att även Tove vill se henne.En del samtal kommer behöva ringas och ja jag vet inte allt som behöver göras egentligen. Det är himla skönt att var här i alla fall.

Här är allt som vanligt! Det bakas och äts kakor var och varannan dag och det visar sig på vågen, fruktansvärt deprimerande. I skrivande stund springer Miranda och hämtar smörgåsar och kakor och jag min dumme f-n trycker i mig. Vi har haft en snabbrepris av vintern men nu verkar våren var här igen, det är väl för väl det.

Var hos tandläkaren igår, för att få veta att jag behöver besöka dem två gånger till. Tandsten och ett hål. Tänder börjar kännas som en lyx jag inte har råd med. Smtidigt är de jäkligt bra att ha när man ska äta allt smarrigt.

Jag och Niclas går i skift här hemma, uppskattar inte riktigt hans em veckor på det viset. Fast jag njuter på kvällarna när jag får en stund, HELT för mig själv. I helgen ska jag nog ta mig en snabbvisit till mamma som fyller 61 år på lördag. Funderar även på att unna mig lyxen att åka upp på fredag och fixa håret hos svärmor och sova över hos Åse och Conny och bara vara ett dygn, vad tror ni om det?

Annars längtar jag mest efter att börja jobba, hur sjukt är inte det? Men jag behöver rutinerna, känna att något händer. Jag bara går och stampar just nu, jag vill ta tag i mitt liv. Ta mig framåt. Fast det gör jag ju, att fostra barn är ju verkligen att ta sig framåt och utvecklande, men det mesta känns så enformigt nu. Jag skulle behöva vinna en eller några miljoner, det skulle pigga upp ;)

Mamma är i alla fall bättre från lunginflammationen nu. Hon kräks fortfarande dock. De cancerbloggar jag följt har upphört, två har gått bort och en av dem har avslutat för att lägga all sin energi på att bli frisk. Jag har fått upp hoppet lite grann om att mamma faktiskt kan vara en av de där 10 % som överlever. Men samtidigt vet jag ju att det finns i bakhuvudet  att det kan gå illa också, bland annat därför det känns viktigt att komma upp på hennes födelsedag även fast hon inte kommer orka sitta uppe eller ändå inte kan äta.Fast vad köpen man till henne? Någon idé?

Kände mig fruktansvärt dum idag när jag pratade med mamma i telefon, för jag sa någt om att jag längtade efter att jobba och inte bara gå hemma. Jag är ju ialla fall frisk och orkar vara uppe och kan äta, vem är jag att klaga? Antar att det är jag i ett nötskal.....

det har vi verkligen haft. Kunde inte haft det bättre faktiskt. Vi har firat den hemma hos familjen Carsfeldt/Grönholm, nu blev jag osäker, visst har Tomas bytt efternamn? Jaja vi har varit där i alla fall och ätit i mängder och myst i mängder. Och jag börjar numer bli en van vindrickare ;) Anna och jag fick ett ryck där på lördagen att vi skulle gå ut men Niclas lät inte allt för munter så det sket sig. Vi får ta det en annan gång. Väl hemma,men nyladdad energi ringde pappa och berättade att mamma åkt med ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon kunde inte gå, hade tappat känslen i benen och hon låg ute på marken ute på landet för pappa orkade inte stötta upp henne längre när de var på väg till bilen.POFF!!! All ny energi som bortblåst.

Vi var ju och hälsade på hos mamma och pappa i fredags, jag tyckte inte att mamma var riktigt hundra då heller men hon har ju sina ups and downs. Igår blev hon förflyttad till Södertälje så nu ligger hon där. De har konstaterat lunginflammation och vi hoppas att de inte hittar något mer.FAN! Förlåt att jag svär, men allvarligt, kan hon få må bra någon gång och om inte låt henne slippa det här. Låter säkert hemskt, men hon ligger ju bara där, sällan pratbar, åker in och ut på sjukhus, får lunginflammationer, ramlar,strokes, kräks, kan inte äta knappt dricka och Gud vet allt och till vilket pris? Nä usch jag vet inte vad jag skriver, klart att jag inte vill att hon ska försvinna från oss men ja.....ska hon behöva kämpa så här i en eller ett par år till för att ändå sedan dö så vet jag inte om jag tycker att det är rätt mot henne...Missförstå mig rätt nu kära ni!?!  Överlevande 1-2 % efter 5 år ekar i huvudet mest hela tiden nu, möjligtvis 10 % överlevnadschans eftersom hon opererats men då ska den göras i tidigt skede och frågan är om den gjordes det på mamma. Nä usch vad deppigt det blev, kul att gå in och läsa min blogg, gör inte det om ni vill bli glada och peppade, jag kan inte bidra med det just nu. Och det gör mig trött, för jag mår egentligen så bra, och vill få folk omkring mig att må bra, men det här suger så mycket energi. Jag trodde jag förstod innan men nej, det gjorde jag inte alls.

Igår hade vi en fin dag i alla fall. Vi var på Kolmården, hade toppen väder och barnen var på strålande humör. Vi åkte direkt från Kolmården till Emils kalas och sen drog jag på träning med Vårruset gänget och sprang 5,2 km. Är lite förkyld så jag blev lite yrslig och var tvungen att gå ett par meter men envis som man är så fortsatte jag efter en stund. På kvällen grillade vi med grannarna och sen däckade jag när ja la Milton.

Nu på morgonen anmälde jag mig till Vårruset, så nu är det klart, ingen återvändo :D Jag ska börja göra mig iordning för att åka till en specialist med Milton för hans andningsbesvär och sedan ska jag hälsa på Bagheera pch lämna pengar och pass, han ska åka utomlands, hahahahah! Nä det ska han inte, han ska vaccineras ;)

Nu är allt som vanligt igen, Niclas är hemma igen men vi ses inte mer för det. Anar ni en bitter underton i det har ni delvis rätt. Men jag ser fram emot slutet av veckan då vi ska åka till Nykvarn en sväng och hälsa på familj och goa vänner! Vi har även pratat om att åka till Kolmården på fredag innan vi åker upp, så därför står jag ut med att fortsätta dra hela lasset här hemma. Min träning går åt h-vete just nu eftersom jag prioriterar bort allt mitt för att Niclas ska kunna göra det han behöver göra men vädret är underbart och jag får ju umgås med mina härliga ungar så vem är jag att klaga?

Helgen har gått galant hur som helst. Sandra och barnen kom ju i lördags. Vi ordnade lite ponnyridning, som blev lite svettig ett tag, inte lätt att hålla reda  på och hålla fyra barn nöjda inne i stallet samtidigt som man ska sadla sur ponny. Sedan blev det plankstek och lek. Miranda och Xander är kanske inte riktigt i fas just nu, de är lite som hund och katt, men så är det ju med små barn. Men allt gick smidigt ändå, Sandra är så hjälpsam och jag slogs av tanken hur lätt det skulle vara att bo tillsammans med en tjej istället. En som frågar självmant om man ska hjälpa till, tar hand om barn, dukar, städar undan och fixar!!!!Och effektiv är hon också Sandra, nästan så en annan får ångest och jag ser mig inte som jätteseg när det gäller att hugga i. När vi äntligen fått alla små troll att somna korka vi upp vinet, och Gud så gott och mysigt vi hade det!Så mysigt att vi sprang in till grannen och hämtade mer ;)

Dagen efter var vi lite småsega, det blev lek och lunch innan Sandra och barnen åkte hemåt. Jag gick och a mig med barnen i två timmar och blev faktiskt människa efter det. Åkte och handlade till min svägerska eftersom hon glömt att köpa lite saker sist och hade tomt på pengafronten. Väl hemma igen fick jag lite bråttom att städa eftersom Niclas skulle komma snart.

Igår hade jag min fina Tina här! Vi mös mest hela dagen. Gick en promenad i sakta mak eftersom Miranda envisades med att gå. Till slut somnade hon i vagnen men då vaknade Milton. Det blev solning och ananaspaj på altan. Tyvärr hinner man ju inte prata så mycket när man har barn omkring sig så jag ser fram emot att träffa Tina på tu man hand snart.
På kvällen, så hör och häpna, var jag fräck och bjöd in mig på grillning hos grannarna ;) Så vi fick hamburgare och revbenspjäll till middag igår och jag behövde inte lyfta ett finger :D Och som vanligt var det jättemumsigt!

Idag åkte jag och barnen till Jessica, vi var ute i deras trädgård och lekte och till Mirandas stora glädje fanns det både rutschkana,gungor,sandlåda och studsmatta. Vi gick en liten promenad också och blev bjudna på glass och lunch innan vi åkte hemåt till Mike som var ensam. Nu har jag precis avnjutit en egen lunch och en bit ananaspaj i lugn och ro. Barnen somnade nöjda i bilen men nu ska jag nog hugga tag i hemmet så vi kan vara ute sen när de vaknar.

Fan, det går ju riktigt bra det här ;) Skönt då vet jag att jag skulle klara mig utmärkt som ensamstående :D
Idag har vi myst med Sandra och barnen. Vi var i Vasaparken och lekte med barnen i den nybyggda lekparken sen blev det lunch på Mc. Sen skulle jag hjälpa min svägerska att handla men vilket kaos!?! Jag vet ju inte vart jag lagt min mobil i vanlig ordning så vi skulle träffas utanför Willys bestämde vi. Jag blev något försenad så när jag väntat utanför ett tag gick jag in för att kolla om hon hade börjat handla sen jag gick jag tillbaka till ingången och så höll jag på ett tag och sen gav jag upp. När jag sen få tag på henne på telefon är hon redan hemma, helt hysterisk, men hon lugnar sig efter en stund. Självklart är allt mitt fel ;) Vi har helt enkelt sprungit om varandra, fast hon var aldrig inne på Willys och letade utan sprang runt i resten av köpcentrumet istället, jag fattade inte logiken i det, men man tänker ju olika helt enkelt :) Så när jag hämtat Emme som skulle sova hos oss ikväll åkte jag hem en snabbis och fixade mat till barnen sen drog jag in igen och hämtade den här gången upp dem hemma hos sig och sen handlade vi. PUST!!!Men det gick bra, alla barn skötte sig riktigt bra. Milton blev iofs jättetrött på slutet, det var sovdags för honom så han skrek hela vägen hem. Väl hemma gick det väldigt lätt att lägga barnen och Annika kom över och drack cider med mig och snackade lite skit, hon hade haft Miranda hos sig medans vi handlade. T.o.m Mike och Emme gick självmant och la sig !?! Så nu är jag sist uppe, imorgon har vi pratat om att åka till Cici en sväng och på kvällen kommer Sandra och barnen hit. Vi ska ha pyjamasparty,hihi. Jag ska bjuda på plankstek och Sandra bjuder på vin, så de kommer sova över här. Ska bli så mysigt.

Ha en bra helg alla godingar :)

för att vara ensam med barnen i fyra dagar medans Niclas åker på grabbresa till Åre. Jag tycker att det är ganska skönt att vara ensam med barnen, men om jag fortfarande tycker det efter fyra dagar återstår att se. Jag har i alla fall varit och handlat nu på morgonen efter lämning på dagis och skola. Så nu har jag bullat upp inför helgen, på lördag kommer Sandra och barnen och äter plankstek hos oss, hon är också gräsänka då.

Igår var jag på BUP igen, mitt andra hem ;). Mikes två lärare var med + rektorn. Kuratorn och psykologen berättade samma sak för dom som de gjort för oss och ställde massa frågor. Igår kom det även fram att lärarna börjat upptäcka mer svårighter hos Mike. De har också insett att de ger honom väldig mycket stöd utan att de kanske själva tänkt på det. Mike har gjort internationella prov i matematik och i svenska och det är tveksamt om han blir godkänd. Vidare pratade vi om att det känns som att Mike verkligen anstränger sig i skolan och att det är därför han många gånger är helt slut när han kommer hem och att vi därför märker av hans problem mycket mer hemma. Rektorn var lite orolig för hur länge till Mike skulle orka kämpa, det är inte ovanligt att sådana här barn går "in i väggen". En dag orkar de inte mer och skolan ska göra allt för att hjälpa Mike med det lovade hon.

Fast de kom med dystra besked så känns det samtidigt skönt för mig, att veta att fler nu får upp ögonen för hans svårigheter. Och inte minst så är det viktigt för mig och Niclas att inse att han faktiskt kämpar, och att vi gjort rätt som minskat våra krav på att han ska vara social även när han kommer hem.

På hemvägen satt jag och tänkte på hur paradoxalt det blir det här med att Mike inte har fått och kanske aldrig kommer få en "riktig" diagnos. För jag vet inte vad som är värst, att han inte blir så mycket sämre men fortfarande har sina svårigheter och att man ställer högre och högre krav på honom utan att vi kan försvara hans svårigheter med en diagnos eller att han faktiskt blir sämre och får en diagnos.

Mamma och pappa blev givetvis ledsna över beskedet, och pappa ville nog inte riktigt tro på det. Men för mig känns det som sagt mest skönt, svårigheterna har ju Mike oavsett, att BUP nu kanske sätter ett namn på dem gör ju ingen skillnad, inte för mig. Och hans fina goa sidor finns ju som alltid också där.

Mike befinner sig inom autismspektrat, för att uttrycka sig som de gjorde. Vilken grad av autism återstår att se. Utredningen kommer fortsätta och de kan inte ställa en säker diagnos ännu...Personal från BUP ska studera Mike i skolan och vi ska få hjälp att hantera Mikes svårigheter i hemmet. Jag kan bara konstatera att den som säger att det är lätt att få en dianos har FEL! Men tur är ju det.

Inom vissa tester befinner han sig på den lägsta nivån på vad som är ok medans andra gånger har han större svårigheter. Språket är ett problem för Mike till exempel. Förstålse för hur andra tänker är ett annat. Troligtvis kommer Mikes problem bli tydligare och tydigare ju äldre han blir eftersom kraven höjs hela tiden. Hans specialintresse-tv-spel (inte så förvånande).

Självklart har man tusen frågor nu, massa tankar som snurrar. Jag vet inte om jag är ledsen eller glad. Från början när vi sökte hjälp hade jag inte ens väntat mig något sådant här, mina tankar var mest att han kanske behövde prata med en psykolog ett par gånger.Och nu är det full snurr.

Imorgon är det möte igen, då ska skolan få informationen som vi fick idag, och så ska vi diskutera kring stöd för Mike i skolan och vad de sett för svårigheter. Det svåra är ju att skolan inte sett så mycket ännu och ett tag kändes det som att jag inbillade mig eller hittade på allt men nu har psykologen styrkt Niclas och mina misstankar och det känns otroligt skönt. Det känns även skönt att fått reda på det här eftersom jag känt av att vissa av våra vänner nog inte riktigt trott på oss när vi sagt att Mike har lite svårare för vissa saker än andra barn. Men nu börjar kampen.  Hur ska vi göra kring tv-spelandet ( vi hade tänkt "förbjuda" det under sommartid)Kan han bli sämre om han inte får hålla på med sitt spcialintresse?, hur mycket ska man tillåta honom att isolera sig?Ja ni fattar.

Som psykologen sa till oss idag:
Man kan inte kräva av en färgblind att han ska kunna skilja mellan röd och grön.Lika lite kommer ni kunna kräva av Mike i vissa situationer. Han förstår helt enkelt, hur uppenbart man än kan tycka att det är.

Idag är det dags för BUP, återkoppling. Så idag får vi domen, skönt men nervöst. Jag känner mig allmänt i obalans känslomässigt så jag tror jag kommer tjuta oavsett vad dom säger.

Jag är egentligen glad, eller jag borde vara det. Efter ett tufft år börjar saker sakta men säkert vända, men istället för att glädjas känner jag mig orolig och ledsen. Den omställningen är tydligen ganska svår för mig, svårare än vad det var att inse att allt kunde ha gå käpprätt åt h-vete.Kanske är det en skyddsmekanism som den finurliga kroppen har i skjortärmen. Att verkligen börja hoppas och tro att allt ska ordna sig, för att sedan ryckas bort under fötterna på en igen...orkar man resa sig då?

Våran helg har varit toppen! Så himla underbart väder och vi har tillbringat den med underbara människor. I fredags var jag och badade med Miranda och Mike tillsammans med Cissi och hennes barn. Jättemysigt!!! Barnen somnade trötta och nöjda och jag tog mg ett gals rödvin !?! och blev lagom mjuk i kroppen efter ett sådant avslut på dagen ;) I lördags fixade vi och styrde här hemma och sedan åkte vi iväg på Xanders tvåårskalas. Jätteroligt det också, och massa gott fika och en SUPERGOD tårta hade Sandra gjort. Jättefint pyntat med Toy story och Xander fick nästan bara toystory grejer i pakten. När vi kom hem var Åse och Conny redan hos oss. Vi grillade på kvällen och Annika och Jörgen kom in en stund. På söndag gick vi på långpromenad allihopa, och det var så jädrans skönt ute. Vi gjorde pizza åt dem innan de åkte hem och sedan satte jag och barnen oss och tittade på Robin Hood och hade mys till det.

Åses kille får i alla fall 5 toast av 5 möjliga av oss. Vi får hoppas att vi inte skrämt iväg honom bara ;) Men jag tror att vi uppförde oss. Nu måste jag allt sätta fart. Jag ska plocka undan här hemma tänkte jag, laga färdigt middagen och sen måste jag hämta Miranda, sen möta upp Annika som ska vara barnvakt medans vi är på BUP och sedan efter BUP är det träning med Sandra och Michael.Puh!!! Och jag om helst av allt skulle vilja krypa ner i sängen igen brevid Milton :D Tjingeling!!!

för att jag inte hör av mig. Jag är inne i en fruktansvärt osocial period, kanske är det en ny sida av mig för er, men jag hamnar i sådan perioder ibland. Jag mår varken bra eller dåligt, jag måste bara vara själv, känna in mig själv och framförallt barnen. Världen utanför rullar på så snabbt ibland och jag glömmer bort och känna, och för mig är det viktigt att göra det, reda ut vad jag verkligen känner och vad folk vill att jag ska känna.Vad som är viktigt och inte är det. Man bombaderas dagligen med åsikter och tankar, en del tar nog kanske inte in dessa utan låter dom rinna av men jag är ju en väldigt analytisk person och det tar massor med energi från mig att analysera alla dessa tankar och åsikter....haha jag börjar verkligen undra om jag har några bokstäver jag också ibland... ;) Så oroa er alltså inte, jag är inte inne i någon depp eller så, jag bara är.

Jag älskar mina underbara ungar i alla fall, tänk att de kan ta så mycket energi men ändå ge desto mer tillbaks. Ibland är jag färdig att säga upp mig men så behöver de underbara barnen bara göra en liten liten pluttegrej och jag är på banan igen.

I veckan har dessutom Niclas jobbat dygnet runt, eller ja från 8 på morgonen till 9 på kvällen, jag hamnar ur fas på en gång när jag inte får träna.

I helgen händer det massa trevligheter, det ser jag framemot även om det innebär att jag måste ta mig ut ur min bubbla. Kram på er!

För det första: Min shoppingplan sprack mycket riktigt fort som fan! För det andra:Vilken underbar helg jag har haft.

I fredags var ju tanken att jag skulle komma i säng skapligt eftersom jag ställt klockan på ringning vid halv tre, jag kom i säng strax efter tolv :) Resan ner gick hur bra som helst, vad skönt å sitta på rumpan i fyra timmar och bara snacka en massa skit utan att bli avbruten.

Sen var det shopping för hela slanten till klockan fem, då korka vi upp vinflaskorna men jag tackade nej till en början. Sen vet jag inte vad som hände, helt plötsligt satt jag med ett glas rödvin i handen. Kanske var det ångesten över de upphandlade pengarna ;)Men det var gott, vi satt utanför huset vi hyrt och det var så mysigt. Drack vin, snackade skit, skrattade, åt chips och choklad. När vi druckit upp en tredje vinflaska tog vinet slut och då gick vi till Harrys. Hahah och mammaledig som man är gick jag dit i mysbyxor ;) Nej jag vet, inte ok, MEN jag har en godtagbar anledning, faktiskt! På nedresan, blödde jag igenom mina jeans och jag hade inte packat ner något annat än mysbyxor eftersom jag faktiskt trodde att det skulle räcka med ett par jeans när man är borta i ett dygn. Jag kunde ha handlat något, jag vet men jag glömde bort det i folkmassorna, men det gjorde jag idag.
Jag tror också att mitt alkoholintag gjorde mig en aning avtrubbad och fick mig att känna mig riktigt bekväm i mina goa mysbyxor, jag var bra rund under fötterna där ett tag.OCH bara för att klargöra, vi gick dit för att äta (och dricka) så det var ju inte så att vi gick det för att dansa eller festa. Ja jag är dålig jag vet, skulle kunna försvara mina mysbyxor ända tills döden skiljer oss åt!

Vaknade såklart tjugo över sex, fast man var barnfri. Helt otroligt det där. Var lite orolig att jag skulle vara bakis men jag var duktig och gick upp och åt en risifrutti. Man är väl trebarnsmor och skötsam :D  Vi gick ett varv till inne i affären på morgonen, men det gick rätt snabbt. Så vid halv elva åkte vi hemåt. Väl hemma gosade jag med mina fina barn och vi packade upp och så har jag pyssalt och donat hela kvällen. Putsat fönster, skrubbat väggar och golv i badrum, satt upp nya gardiner i kök,vardagsrum och Mikes rum, och badrummet fick sig ett rejält lyft med ny badrummsmatta och nya handdukar.

Just det, mitt nya liv börjar imorgon. Jag har köpt en våg, det var steg ett, nu ska jag bara träna,hålla mig borta från onyttigheter på vardagarna och se hur kilona trillar av mig! 76,8 stod vågen på. Helt åt fanders, men såklart är det ju mycket av det muskelmassa, de väger ju mer än fett, så är det ju alltid.

Hoppas er helg har vait bra!