Är det sant?
Jag tror det knappt själv, men nu sitter jag här, igen. Och jag kommer skriva att jag ska bli bättre på att blogga, igen.
Fast det tänker jag inte, skriva att jag ska bättra mig alltså. Det blir som det blir. Men jag har saknat skrivandet något fruktansvärt, det insåg jag när jag läste alla inlägg i helgen. Det är så fruktansvärt nyttigt att skriva, funkar som terapi och som minnesanteckningar.
Tänkte nu skriva att livet rullar på, men den är ren lögn. Livet rusar fram, i 190 ungefär. Jag försöker klamra mig fast och se till att alla får sina behov tillgodosedda och jag försöker hoppa av och ställa mig lite på sidan ibland för att hämta andan så jag vet vad jag håller på med.Men det är en utmaning och jag måste hela tiden försöka tänka på att ta en dag i taget.
Jag har haft turen att få en sådan underbar arbetskompis som numer är en mycket nära vän. Hon är så klok och omtänksam och vi har det så bra ihop.Det är tur det, hon peppar och stöttar, kommer med kloka råd och är bara alldeles underbar, och framförallt har vi väldigt roligt ihop.
Men jag måste ändå påstå att livet har börjat vända och vi har börjat återhämta oss. Efter TRE år med mycket tunga saker som drabbat oss verkar det som att den värsta stormen dragit över. Nu ska vi bygga upp igen.
Och nu ska jag göra något väldigt osmakligt och osvenskt, men jag tänker skriva att jag är förvånad att jag tog mig igenom det här överhuvudtaget. Det är en förskräcklig tur att man inte fattar vad som händer riktigt när man är mitt uppe i allt, och verkligen tur att man inte är medveten om vad och hur länge man ska drabbas av dessa hemska saker.
Det finns en sak jag kanske ångrar lite med min blogg och det är att jag varit så öppen och ärlig med Mike.Inte för egen del men för hans. Samtidigt så är vi väldigt öppna av oss allihop och jag vill inte dölja, för då verkar det vara fult och ful. Det känns bättre att säga att så här är det, så här funkar han och så är det.Annars så är jag som sagt så fruktansvärt tacksam över att jag skrev så mycket som jag gjorde.
De senaste åren har jag lärt mig massor om mig själv, och andra, så det är nog som talesättet säger, inget ont som inte för något gott med sig. Jag är i alla fall fruktansvärt nöjd med att jag tog steget att byta jobb, hade jag inte gjort det hade jag nog gått under. Hade jag behövt bry mig om och ta hand om andra på jobbet också hade jag inte fixat det.
Idag har jag unnat mig en hel eftermiddag och kväll tillsammans med min goa vän. Vi åkte hem till henne och tog en promenad, snackade massa skit och åt middag. Tanka,tanka,tanka energi. Det finns ingen härligare årstid än hösten att promenera tycker jag, alla färger, den härliga luften, lukten!Åhh helt undebart! Och det var så himla vackert där vi gick, det ända läskiga inslaget var när vi skulle gå igenom en kohage på vår promenad, men vi överlevde :) Hela den här veckan blir ganska ego. Massor mys inplanerat och saker som jag vill göra, men det är välbehövligt och jag har säkert väntat i ett år eller så och det kommer nog dröja ett år till nästa gång igen så jag försöker att inte ha dåligt samvete för det. Nä nu kallar duschen och sedan sängen. Natt natt!
!!!!!!!!!!!!!
Jag ångrar mig nästan nu att jag skrev att jag mådde så bra i mitt förra inlägg, det får jag äta upp, big time. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Mike mår dåligt igen vilket betyder att hans mamma mår dåligt, den här gången riktigt dåligt. Jag orkar verkligen inte mer. Och så ska jag ha mens också. Och så har jag ingen klok mamma att ringa. Fan!
Möte på Bup på måndag med hans läkare. Känns just nu som att jag kommer braka ihop där. Kanske det som behövs?!
Tusen tankar som snurrar, men den klaraste av dem alla är att göra allt för att han ska må bra. Det kommer en kompis till honom snart som ska sova över, få honom att tänka på annat.
Jag försöker bita ihop, har tjutit en stund i duschen. Idag tycker jag att allt känns fruktansvärt. Det är jobbigt när man verkligen kämpar och försöker att alla ska må bra men det inte räcker till....mitt barn mår ändå inte bra. Låg och tänkte inatt att jag skulle försöka ta upp simningen/badningen med honom igen men det börjar bli svårt att få till det. Han fixar inte att byta om själv och att ta med sig en elvaåring in till damernas känns inte riktigt okej längre. Jag försöker få med honom på annat men han vill inte. Vi håller på och sparar till en dator till honom, det är det som är viktigt för honom nu och det kommer nog glädja honom för stunden i alla fall. Mike har sovit dåligt inatt, jag gick in och la mig i hans säng till slut.
Möte på Bup på måndag med hans läkare. Känns just nu som att jag kommer braka ihop där. Kanske det som behövs?!
Tusen tankar som snurrar, men den klaraste av dem alla är att göra allt för att han ska må bra. Det kommer en kompis till honom snart som ska sova över, få honom att tänka på annat.
Jag försöker bita ihop, har tjutit en stund i duschen. Idag tycker jag att allt känns fruktansvärt. Det är jobbigt när man verkligen kämpar och försöker att alla ska må bra men det inte räcker till....mitt barn mår ändå inte bra. Låg och tänkte inatt att jag skulle försöka ta upp simningen/badningen med honom igen men det börjar bli svårt att få till det. Han fixar inte att byta om själv och att ta med sig en elvaåring in till damernas känns inte riktigt okej längre. Jag försöker få med honom på annat men han vill inte. Vi håller på och sparar till en dator till honom, det är det som är viktigt för honom nu och det kommer nog glädja honom för stunden i alla fall. Mike har sovit dåligt inatt, jag gick in och la mig i hans säng till slut.
Ska man försöka igen?
Japp jag gör ett nytt försök och skriva lite. Idag känner jag mig som en helt ny människa för jag har äntligen fått sova. Sen jag började på nya jobbet för två månader sedan har barnen alltid lyckats vara sjuka mina eftermiddagsveckor vilket innebär minimalt med sömn för mig. Jag är inte jättekänslig för att sova för lite men efter ett par veckor blir man lite sliten och det känns inte bra när man inte är på alerten som man vill vara. Men idag är barnen alltså på dagis och mamman i familjen har fått sova, och inte nog med det så hittade hon en guldnougat också i godisskåpet. LYCKA!
Vill faktiskt påstå att livet är riktigt bra. Jag trivs kanon på jobbet även om jag har massor kvar att lära. Och mina älskade ungar ger mig så mycket kraft och glädje. Ja min man också när han är hemma. Det har varit nyttigt för mig att se honom från en annan sida nu när vi jobbar på samma arbetsplats. Han är faktiskt riktigt jäkla duktig den killen och jag är så stolt över honom.Önskar bara att vi hann ses mer.
Vi ska snart få gå på bröllop där, det ser jag verkligen fram emot.
Nu måste den här glada och utsövda mamman åka till jobbet, ha en bra dag!
Vill faktiskt påstå att livet är riktigt bra. Jag trivs kanon på jobbet även om jag har massor kvar att lära. Och mina älskade ungar ger mig så mycket kraft och glädje. Ja min man också när han är hemma. Det har varit nyttigt för mig att se honom från en annan sida nu när vi jobbar på samma arbetsplats. Han är faktiskt riktigt jäkla duktig den killen och jag är så stolt över honom.Önskar bara att vi hann ses mer.
Vi ska snart få gå på bröllop där, det ser jag verkligen fram emot.
Nu måste den här glada och utsövda mamman åka till jobbet, ha en bra dag!
Tuff dag
Ja jag hade en lite tuff dag igår. Eller egentligen borde det varit en glädjens dag, jag fick nämligen ett nytt jobb. Men det är så dubbelbottnat,det löser våra två största knutar, allt pusslande med schema hit och dit och mer pengar i kassan men jag var ju tvungen att säga upp mig också och jag har ju bara jobbat i två månader. Dessutom vet jag att de har ansträngt sig en del för att jag skulle få tjänsten, eller ja, jag vet att dom tycker det i alla fall. Så det var inte så populärt att jag sa upp mig, milt uttryckt.
Även om jag har förståelsen för att de blir besvikna och kan känna att de lagt ner jobb som var förgäves ( även om jag tror att det är våra samordnare som fått göra det mesta) så förväntar jag mig faktiskt av en chef att de ska kunna hantera en uppsägning på ett bra sätt, hur olägligt den än kommer. Jag talade om hur jobbigt jag tyckte det här var och förklarade även att jag tog det här beslutet för min familjs skull men hon såg rött ändå. Jag vet inte vad hon förväntade sig av mig? Att jag ska tacka henne resten av livet för att jag får jobba där? Att jag ska tacka nej fast jag får ett jobb som erbjuder mig och min familj mycket högre livskvalité både vad gäller tid med familjen och rent ekonomiskt?
Jag var så nervös innan och faktiskt lite förvånad att jag fått det här nya jobbet så jag pratade med vår samordnare först. Och jag kämpade hela tiden med tårarna.För jag tycker så fruktansvärt mycket om mina arbetskamrater och jag trivs super med dom och hon såg uppenbarligen hur jobbigt det var för mig och stöttade och peppade mig, så det blev en väldig kontrast när jag kom ner till min chef som agerade som hon gjorde. Hon såg antagligen inte, eller ville inte se hur jobbigt det här var för mig också och tänkte bara på vad det här innebar för henne som chef.Så det blev en tung dag igår, inte bara för att jag sa upp mig och kommer sakna mina fina arbetskamrater utan också för att jag fick ett väldigt oproffsigt bemötande.
Min ledsamhet börjar emellertid övergå till ilska och jag har inte betämt mig ännu för om jag ska tala om för henne hur oproffsigt gjort det var av henne. För min del är ju skadan redan skedd och jag förväntar mig inte någon ursäkt men hon kanske tänker till nästa gång.
Idag står Ullared på schemat. Jag hänger mest med för att mysa, vi har hyrt stuga också men hoppas hitta en del julklappar också.
Även om jag har förståelsen för att de blir besvikna och kan känna att de lagt ner jobb som var förgäves ( även om jag tror att det är våra samordnare som fått göra det mesta) så förväntar jag mig faktiskt av en chef att de ska kunna hantera en uppsägning på ett bra sätt, hur olägligt den än kommer. Jag talade om hur jobbigt jag tyckte det här var och förklarade även att jag tog det här beslutet för min familjs skull men hon såg rött ändå. Jag vet inte vad hon förväntade sig av mig? Att jag ska tacka henne resten av livet för att jag får jobba där? Att jag ska tacka nej fast jag får ett jobb som erbjuder mig och min familj mycket högre livskvalité både vad gäller tid med familjen och rent ekonomiskt?
Jag var så nervös innan och faktiskt lite förvånad att jag fått det här nya jobbet så jag pratade med vår samordnare först. Och jag kämpade hela tiden med tårarna.För jag tycker så fruktansvärt mycket om mina arbetskamrater och jag trivs super med dom och hon såg uppenbarligen hur jobbigt det var för mig och stöttade och peppade mig, så det blev en väldig kontrast när jag kom ner till min chef som agerade som hon gjorde. Hon såg antagligen inte, eller ville inte se hur jobbigt det här var för mig också och tänkte bara på vad det här innebar för henne som chef.Så det blev en tung dag igår, inte bara för att jag sa upp mig och kommer sakna mina fina arbetskamrater utan också för att jag fick ett väldigt oproffsigt bemötande.
Min ledsamhet börjar emellertid övergå till ilska och jag har inte betämt mig ännu för om jag ska tala om för henne hur oproffsigt gjort det var av henne. För min del är ju skadan redan skedd och jag förväntar mig inte någon ursäkt men hon kanske tänker till nästa gång.
Idag står Ullared på schemat. Jag hänger mest med för att mysa, vi har hyrt stuga också men hoppas hitta en del julklappar också.
Mamma, en kämpe!
Har varit uppe i Södertälje en snabbis idag, för möte med ASIH som tog hand om mamma. De vet varför hon dog nu. Inte nog med att hon hade sin cancersjukdom, det visade sig också vid obduktionen att mamma var svårt hjärtsjuk och att det var hjärtat som gav upp den dagen. Min fina starka mamma, hon hade verkligen oddsen emot sig men kämpade ändå tappert. <3
Imorgon börjar allvaret, jag börjar jobba igen. På fredag åker vi upp till Sthlm eftersom jag ska springa tjejmilen på lördag. Målet är att ta mig runt :P
En snabb update, måste försöka bli bättre.
Imorgon börjar allvaret, jag börjar jobba igen. På fredag åker vi upp till Sthlm eftersom jag ska springa tjejmilen på lördag. Målet är att ta mig runt :P
En snabb update, måste försöka bli bättre.
Rutiner
Ja, vi arbetar hårt för att ta oss tillbaka till dem. Inte helt lätt när man varit mammaledig i tre år. Den jag tror kommer ha svårast för det är nog Niclas ;) För min del är det mest svårt att veta vilka rutiner jag ska skaffa mig eftersom jag inte vet vart jag kommer jobba någonstans, så jag följer barnens rutiner tills vidare.
Jag har inte bloggat på länge hörni, och jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över det. Jag har helt enkelt haft fullt upp. Många mysiga stunder. Tyvärr märker jag att när jag känner mig som lyckligast kommer tankarna på min kära mamma. Ni vet när man tänker att livet e så jä-la perfekt och underbart. Då knackar någon mig i pannan och påminner mig om att helt perfekt är det minsann inte, för min mamma lever ju inte. Och såklart är det så, hon fattas verkligen mig. Idag har det gått tre månader sen hon gick bort och just nu känns det som att saknaden blir värre ju längre tiden går.
Igår var det i alla fall en fin dag, vi var i kyrkan igen. Den här gången för en mycket trevligare tillställelse, Devins dop. Jag och Niclas fick äran att vara gudföräldrar och vi är väldigt glada och stolta över det.Lite småcirkus var det över det hela under dopcermonin med alla barn men jag tycker de skötte sig bra alla barn.Och de hade verkligen ordnat ett jättefint dop.
Jag har tänkt en hel del på det här med uppfostran och hur mycket åsikter och tankar man har kring hur andra uppfostrar sina barn.Jag hoppas att jag uppfattas som en sån som väldigt sällan lägger mig i, för jag vill inte vara sådan. Jag kommer gärna med råd om någon bett om dem men jag vill inte gå in och peta i hur andra gör, även om jag tänker och funderar en hel del kring varför man tycker att det är ok att ens barn gör si men inte så, jag tänker inte på ett kritiskt sätt vill jag tilläga utan försöker bara förstå den röda tråden ;).I min uppfostran kan jag nog uppfattas som väldigt snäll och lite disträ ibland men jag hoppas att den stora kärleken jag känner för mina barn (och även andras barn)kommer fram. Medans jag samtigt är stenhård med vissa saker,som hur man beter sig och hur man pratar, speciellt mot andra.Att jag som mamma kommer utsättas för en del tester av gränser ingår ju liksom, det viktiga för mig är att de vet och förstår hur de ska bete sig. Jag är verkligen allergisk mot fult språk, inte bara svordomar utan även andra ord som kan såra t.ex. pucko eller "är du dum eller". Men det måste ju få vara så, att vi alla tycker att olika saker är viktiga, så länge vi älskar, och inte slår våra barn eller gör något annat dumt så spelar det inte så stor roll om mitt barn får dricka oboy två dagar i veckan och ditt bara en dag, eller att ditt barn får leka med den saken fast mitt barn aldrig skulle få.
Ja nu undrar ni kanske hur vi snubbalde in på det här ämnet och det har helt enkelt att göra med att jag är den analyserande varelse jag är samt att jag började tänka på det nu när jag skriver om rutiner. För jag inser att där är vi alla också olika. En del har inga rutiner, en del har en del rutiner och en del har stenhårda rutiner. Jag har nog pendlat en del men på äldre dar uppskattar jag rutiner men jag kommer nog aldrig kunna bli en sådan som håller stenhårt fast vare sig vid rutiner, åsikter eller tankar. Man måste våga tänka om och tänka nytt och acceptera att vi alla nog vill åt ungefär samma håll men vi har olika ideer om hur vi tar oss dit.
Kram på er!
Jag har inte bloggat på länge hörni, och jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över det. Jag har helt enkelt haft fullt upp. Många mysiga stunder. Tyvärr märker jag att när jag känner mig som lyckligast kommer tankarna på min kära mamma. Ni vet när man tänker att livet e så jä-la perfekt och underbart. Då knackar någon mig i pannan och påminner mig om att helt perfekt är det minsann inte, för min mamma lever ju inte. Och såklart är det så, hon fattas verkligen mig. Idag har det gått tre månader sen hon gick bort och just nu känns det som att saknaden blir värre ju längre tiden går.
Igår var det i alla fall en fin dag, vi var i kyrkan igen. Den här gången för en mycket trevligare tillställelse, Devins dop. Jag och Niclas fick äran att vara gudföräldrar och vi är väldigt glada och stolta över det.Lite småcirkus var det över det hela under dopcermonin med alla barn men jag tycker de skötte sig bra alla barn.Och de hade verkligen ordnat ett jättefint dop.
Jag har tänkt en hel del på det här med uppfostran och hur mycket åsikter och tankar man har kring hur andra uppfostrar sina barn.Jag hoppas att jag uppfattas som en sån som väldigt sällan lägger mig i, för jag vill inte vara sådan. Jag kommer gärna med råd om någon bett om dem men jag vill inte gå in och peta i hur andra gör, även om jag tänker och funderar en hel del kring varför man tycker att det är ok att ens barn gör si men inte så, jag tänker inte på ett kritiskt sätt vill jag tilläga utan försöker bara förstå den röda tråden ;).I min uppfostran kan jag nog uppfattas som väldigt snäll och lite disträ ibland men jag hoppas att den stora kärleken jag känner för mina barn (och även andras barn)kommer fram. Medans jag samtigt är stenhård med vissa saker,som hur man beter sig och hur man pratar, speciellt mot andra.Att jag som mamma kommer utsättas för en del tester av gränser ingår ju liksom, det viktiga för mig är att de vet och förstår hur de ska bete sig. Jag är verkligen allergisk mot fult språk, inte bara svordomar utan även andra ord som kan såra t.ex. pucko eller "är du dum eller". Men det måste ju få vara så, att vi alla tycker att olika saker är viktiga, så länge vi älskar, och inte slår våra barn eller gör något annat dumt så spelar det inte så stor roll om mitt barn får dricka oboy två dagar i veckan och ditt bara en dag, eller att ditt barn får leka med den saken fast mitt barn aldrig skulle få.
Ja nu undrar ni kanske hur vi snubbalde in på det här ämnet och det har helt enkelt att göra med att jag är den analyserande varelse jag är samt att jag började tänka på det nu när jag skriver om rutiner. För jag inser att där är vi alla också olika. En del har inga rutiner, en del har en del rutiner och en del har stenhårda rutiner. Jag har nog pendlat en del men på äldre dar uppskattar jag rutiner men jag kommer nog aldrig kunna bli en sådan som håller stenhårt fast vare sig vid rutiner, åsikter eller tankar. Man måste våga tänka om och tänka nytt och acceptera att vi alla nog vill åt ungefär samma håll men vi har olika ideer om hur vi tar oss dit.
Kram på er!
Jaha då sitter man här...
hos min fina vän Anna. Det var inte riktigt enligt planerna men det blev bra ändå :) Anna är ensam och ville ha sällskap så jag och barnen dundrade in här ett par dagar. Vi var i Enköping i helgen och tog en sväng till Avesta och i Söndags på hemvägen åkte vi förbi pappa en sväng för att lämna lite grejor till honom och då ringde Anna när vi var där och undrade om inte Niclas kunde ta tåget hem och vi komma till henne, sagt och gjort, så blev det.
Idag har vi varit på Hökmossen och badat och sen var vi och handlade en sväng. Kitti och Tessan och alla barn kom förbi en stund och sen la jag barn och Anna den stackarn blev tvungen att städa lite i deras gamla lägenhet.Hon som ska upp imorgonbitti klockan halv 5 :(
Jag har bakat en paj på kvällen och säkert möblerat om bland Annas kastruller och köksgrejor så hon inte kommer hitta något alls sen men det blir nog bra.
Imorgon kommer min syster Tove från Göteborg hit med sin familj och jag åker dit på onsdag tänkte jag, då ska det rivas gäststuga på tomten.
Usch jag känner mest hur jag bara sitter här och rabblar på men är lite sliten nu. Skit i och läsa det här ;)
Idag har vi varit på Hökmossen och badat och sen var vi och handlade en sväng. Kitti och Tessan och alla barn kom förbi en stund och sen la jag barn och Anna den stackarn blev tvungen att städa lite i deras gamla lägenhet.Hon som ska upp imorgonbitti klockan halv 5 :(
Jag har bakat en paj på kvällen och säkert möblerat om bland Annas kastruller och köksgrejor så hon inte kommer hitta något alls sen men det blir nog bra.
Imorgon kommer min syster Tove från Göteborg hit med sin familj och jag åker dit på onsdag tänkte jag, då ska det rivas gäststuga på tomten.
Usch jag känner mest hur jag bara sitter här och rabblar på men är lite sliten nu. Skit i och läsa det här ;)
Det rör på sig!
Eller inte, jag vet faktiskt inte.
Började dagen med att gå på arbetsintervju. Jag är inte alls nöjd med mig själv under intervjun. Faan också. Men vi får se hur det blir, antagligen får jag den inte. Hur som helst var jag helt slut efteråt.
Mike har varit iväg och badat med en kompis idag och sen kom de hit och nu ska de sova över här, så jag har en nöjd kille här hemma.
Imorgon ska vi till BUP,Mike ska börja med terapin och få medicin. Vi var där tidigare i veckan och träffade en kurator och en läkare och det var helt otroligt hur hjälpsamma de var.Nu hoppas jag att Mike blir bättre snart!
Imorgon åker vi till Enköping och sen vidare till Avesta på lördag. Hoppas ni också får en bra helg!
Började dagen med att gå på arbetsintervju. Jag är inte alls nöjd med mig själv under intervjun. Faan också. Men vi får se hur det blir, antagligen får jag den inte. Hur som helst var jag helt slut efteråt.
Mike har varit iväg och badat med en kompis idag och sen kom de hit och nu ska de sova över här, så jag har en nöjd kille här hemma.
Imorgon ska vi till BUP,Mike ska börja med terapin och få medicin. Vi var där tidigare i veckan och träffade en kurator och en läkare och det var helt otroligt hur hjälpsamma de var.Nu hoppas jag att Mike blir bättre snart!
Imorgon åker vi till Enköping och sen vidare till Avesta på lördag. Hoppas ni också får en bra helg!
Jag valde fel barn
att lägga alltså. Milton har fortfarande inte somnat :)
Jag har haft en helt underbar dag! Tack tack tack söta underbara Anna. Vi möttes upp vid MAX för lite lunch och sen drog vi till busfabriken och där blev det bus i flera timmar. Därefter åkte vi hem till mig och grillade och åt rabarber och jordgubbspaj med vitchoklad. Sen blev det bad. Alla utom Milton och Niclas var i.
Nu är man bra mör i kroppen och barnen helt slut!
Jag kommer sussa gott ikväll!
Jag har haft en helt underbar dag! Tack tack tack söta underbara Anna. Vi möttes upp vid MAX för lite lunch och sen drog vi till busfabriken och där blev det bus i flera timmar. Därefter åkte vi hem till mig och grillade och åt rabarber och jordgubbspaj med vitchoklad. Sen blev det bad. Alla utom Milton och Niclas var i.
Nu är man bra mör i kroppen och barnen helt slut!
Jag kommer sussa gott ikväll!
En bra dag
Ja vi har faktiskt haft en riktig bra dag. Den började klockan 5. Som tur var somnade båda trollungarna om efter ett par timmar så jag också kunde sova mer, det har varit en lite stökig natt. Idag kom Jessica och hennes barn och hälsade på och det motiverade mig till att ta tag i hemmet. Så nu ser det skapligt ut här hemma. Barnen red på Pelle och vi fikade och lunchade ihop. Mycket mysigt och uppskattat av Miranda och Alva. Milton vår lilla goding har börjat knalla riktigt bra nu och tar sig små turer självmant ibland.Hoppas han går snart! Jag kommer säkert få äta upp det både en och två gånger men jag och Jessica,som har barn i samma åldrar som mig, pratade om det idag hur svårt det är att ha med sig båda barnen till t.ex. en lekpark. Milton är absolut inte nöjd med att sitta i vagnen eller vara i famnen under ett sådant besök, och sätter man honom på marken stoppar han alla möjliga saker i munnen och skitar ner sig totalt. Barnen är ju inte heller helt med på att det sitter en liten på marken så man står ju helst i närheten av Milton men då tappar man bort Miranda istället. Jaja, ingenting är omöjligt men jag känner ju att Milton inte är riktigt nöjd och då är inte hans mamma heller nöjd. Antagligen jag i ett nötskal, eller mammor överhuvudtaget i ett nötskal, som vill att alla ska vara nöjda.
Mikes värsta ångest är borta nu i alla fall. Han har nämt idag att han tycker det är jobbigt med knivarna som jag satt tillbaka igen. Jag pratade med läkaren igår som ska ringa mig imorgon igen för att höra hur det går. Jag blev rekommenderad att inte lämna honom ensam men även att inte agera för starkt när han säger sådana saker. Då tror han att jag också tror att han verkligen kommer göra sig illa, därav sitter knivarna uppe igen, även om hon tyckte det var bra att jag tog bort dom när han hade som mest panik. De pratar om terapi (kbt) och antidepressiva mediciner. Det är absolut inte ett första steg men vi får se hur det utvecklar sig. Det känns tungt ibland för ens mammahjärta. Jag vill att han ska må bra!
Han ska nu också till barnkliniken för ytterligare tester eftersom han ofta har huvudvärk och magont. Läkaren tror att det hör till Mikes oro och press han känner men man måste ändå utesluta andra orsaker.Vilket liv det kommer bli om det ska tas blodprover igen!
Jag är glad i alla fall att jag har folk i min närhet som har ett barn med den diagnosen som Mike troligtvis kommer få. Självklart skiljer Mike och den här killen sig åt men på en del punkter är de så lika. Ochföräldrarna har så mycket mer erfarenhet och kunskap och kloka tankar och de förstår hur man känner sig.Så det är guld värt! Igår kväll fick jag låna två böcker av dem och de läste jag ut redan igår. Man fick tillbaka lite gnista efter att ha läst dom och en hel del skratt.
Idag följde han frivilligt med när jag skulle handla och han hjälpte till och med till självmant att kasta glasburkar. Jag älskar sådana dagar. Nu tror jag ju att det var en glass som lockade men om det var det som behövdes för att få ut honom så fick det väl vara så idag då!
Imorgon hoppas jag på en bra dag med besök från Nykvarn som resulterar i ett besök på Busfabriken och sen grillning hos mig. Sandra och Xander sluter också upp med oss och mina barn ser verkligen fram emot morgondagen.
Sov gott!
Mikes värsta ångest är borta nu i alla fall. Han har nämt idag att han tycker det är jobbigt med knivarna som jag satt tillbaka igen. Jag pratade med läkaren igår som ska ringa mig imorgon igen för att höra hur det går. Jag blev rekommenderad att inte lämna honom ensam men även att inte agera för starkt när han säger sådana saker. Då tror han att jag också tror att han verkligen kommer göra sig illa, därav sitter knivarna uppe igen, även om hon tyckte det var bra att jag tog bort dom när han hade som mest panik. De pratar om terapi (kbt) och antidepressiva mediciner. Det är absolut inte ett första steg men vi får se hur det utvecklar sig. Det känns tungt ibland för ens mammahjärta. Jag vill att han ska må bra!
Han ska nu också till barnkliniken för ytterligare tester eftersom han ofta har huvudvärk och magont. Läkaren tror att det hör till Mikes oro och press han känner men man måste ändå utesluta andra orsaker.Vilket liv det kommer bli om det ska tas blodprover igen!
Jag är glad i alla fall att jag har folk i min närhet som har ett barn med den diagnosen som Mike troligtvis kommer få. Självklart skiljer Mike och den här killen sig åt men på en del punkter är de så lika. Ochföräldrarna har så mycket mer erfarenhet och kunskap och kloka tankar och de förstår hur man känner sig.Så det är guld värt! Igår kväll fick jag låna två böcker av dem och de läste jag ut redan igår. Man fick tillbaka lite gnista efter att ha läst dom och en hel del skratt.
Idag följde han frivilligt med när jag skulle handla och han hjälpte till och med till självmant att kasta glasburkar. Jag älskar sådana dagar. Nu tror jag ju att det var en glass som lockade men om det var det som behövdes för att få ut honom så fick det väl vara så idag då!
Imorgon hoppas jag på en bra dag med besök från Nykvarn som resulterar i ett besök på Busfabriken och sen grillning hos mig. Sandra och Xander sluter också upp med oss och mina barn ser verkligen fram emot morgondagen.
Sov gott!
En vanlig fast väldigt regning måndag
Då var veckan igång igen. Jag ska vara ärlig, jag känner mig helt slut som artist,som en mosad banan. Och jag vet inte alls vad det beror på. Jag har ju så himla mycket att vara glad för. Men jag LÄNGTAR verkligen efter att börja jobba. Tre år hemma gör att man längtar efter att få komma tillbaka till arbetslivet.
Låt oss prata lite om knivar. Knivar är ju himla bra saker, men inte när ens son får tvångstankar om att han ska ta dom och hugga sig med dom. Så när vi fikar får vi ta bort dom efter att ha skurit upp brödet. När vi kom hem i lördags fick Mike panik på kvällen eftersom han fick syn på knivarna som hänger på magnetlisten på väggen i köket. Så jag fick helt enkelt gömma undan dom. När vi var hos pappa och jag hjälpte honom att plantera om blommor och vi använde en kniv för att ta bort gammal jord fick vi gömma undan den kniven också. Han är inne i en jobbig period nu. Han har varilt lite förkyld också, precis som oss andra. Med förkylningen följer segt slem. Mike får panik av det och tror att han ska dö så han vågar inte hosta. Han vill absolut inte bli lämnad ensam hemma längre eftersom han inte vet vad han skulle göra om han hittar en kniv. Han vill inte göra sig själv illa säger han.
Och jag vet inte, jag vet faktiskt inte hur man handskas med sådant här. Och jag orkar inte, jag känner att jag snart inte orkar mer. Han tjatar hål i huvudet på oss också. Han vill ha en pekskärmsmobil. Mike känner inte av sådant, när det är dags att sluta. När man inte vill prata om saken mer. Men jag älskar min fina kille, det gör jag. Jag blir bara så frustrerad när jag inte förstår honom. Läkaren ska ringa idag, vi får se vad hon säger. Vi var där i fredags och Mike var orolig när han var där. För att han hade slemmet i halsen och inte vågade hosta. Det var bra att de fick se hur han blir.Han fick komma in och lägga sig på britsen för han höll på att svimma sa han. Han går inte upp i vikt som han ska, därför ringer läkaren mig idag.Självklart ska jag berätta om helgen vi haft.
Jag vet inte, kanske är jag alldelses för ärlig. Jag passar inte in bland alla andra bloggar där man skriver om dagens köp, dagens utflykt och hur lycklig man är. Men jag vill skriva om det viktigaste som händer i mitt liv, just nu. Och det är inte bara roliga saker.Vissa dagar är det tunga saker, andra dagar är det vad jag fyndat eller gjort den dagen.
Men för att bevisa att även roliga saker händer i min familj så kan jag meddela att resa till Italien är bokad. Den 17/9 bär det av. Då kommer jag ha jobbat i 16 dagar ;) och såklart har jag inte jobbat alla dessa dagar. Då kan det vara på sin plats med lite semester :D
Idag kommer jag mest hålla mig hemma, dels för att vänta på att läkaren ringer och sen för att nån fjädergrej har pajat på bilen, Niclas ska byta den idag när han kommer hem. Tur att man är ihop med en gammal bilmekaniker ;)
Nä ni, dags att ta tag i städning och tvättning. Ha en bra dag!
Låt oss prata lite om knivar. Knivar är ju himla bra saker, men inte när ens son får tvångstankar om att han ska ta dom och hugga sig med dom. Så när vi fikar får vi ta bort dom efter att ha skurit upp brödet. När vi kom hem i lördags fick Mike panik på kvällen eftersom han fick syn på knivarna som hänger på magnetlisten på väggen i köket. Så jag fick helt enkelt gömma undan dom. När vi var hos pappa och jag hjälpte honom att plantera om blommor och vi använde en kniv för att ta bort gammal jord fick vi gömma undan den kniven också. Han är inne i en jobbig period nu. Han har varilt lite förkyld också, precis som oss andra. Med förkylningen följer segt slem. Mike får panik av det och tror att han ska dö så han vågar inte hosta. Han vill absolut inte bli lämnad ensam hemma längre eftersom han inte vet vad han skulle göra om han hittar en kniv. Han vill inte göra sig själv illa säger han.
Och jag vet inte, jag vet faktiskt inte hur man handskas med sådant här. Och jag orkar inte, jag känner att jag snart inte orkar mer. Han tjatar hål i huvudet på oss också. Han vill ha en pekskärmsmobil. Mike känner inte av sådant, när det är dags att sluta. När man inte vill prata om saken mer. Men jag älskar min fina kille, det gör jag. Jag blir bara så frustrerad när jag inte förstår honom. Läkaren ska ringa idag, vi får se vad hon säger. Vi var där i fredags och Mike var orolig när han var där. För att han hade slemmet i halsen och inte vågade hosta. Det var bra att de fick se hur han blir.Han fick komma in och lägga sig på britsen för han höll på att svimma sa han. Han går inte upp i vikt som han ska, därför ringer läkaren mig idag.Självklart ska jag berätta om helgen vi haft.
Jag vet inte, kanske är jag alldelses för ärlig. Jag passar inte in bland alla andra bloggar där man skriver om dagens köp, dagens utflykt och hur lycklig man är. Men jag vill skriva om det viktigaste som händer i mitt liv, just nu. Och det är inte bara roliga saker.Vissa dagar är det tunga saker, andra dagar är det vad jag fyndat eller gjort den dagen.
Men för att bevisa att även roliga saker händer i min familj så kan jag meddela att resa till Italien är bokad. Den 17/9 bär det av. Då kommer jag ha jobbat i 16 dagar ;) och såklart har jag inte jobbat alla dessa dagar. Då kan det vara på sin plats med lite semester :D
Idag kommer jag mest hålla mig hemma, dels för att vänta på att läkaren ringer och sen för att nån fjädergrej har pajat på bilen, Niclas ska byta den idag när han kommer hem. Tur att man är ihop med en gammal bilmekaniker ;)
Nä ni, dags att ta tag i städning och tvättning. Ha en bra dag!
Helvete!!!!!!!!
Hade just skrivit ett lagom långt jättefint och fyndigt inlägg och så försvinner det!
Suck!!!!!!!!!!! Nu är jag sur så vi ihar inte gjort något alls idag och vi hörs en annan dag. Hej
Suck!!!!!!!!!!! Nu är jag sur så vi ihar inte gjort något alls idag och vi hörs en annan dag. Hej
Kebnekaise
ungefär så stor är min tvätthög just nu och ungefär lika svår att bestiga känns den just nu. Trots det hittar jag glatt på annat att tvätta, såsom soffklädslarna igår och bilbarnstolen idag. Fast bilstolsklädseln var högst ofrivillig, Milton har feber och kräktes i bilen. Kanske tur att han gjorde det för annars hade väl inte hans mamma uppmärksammat att han hade feber. Jag levde helt i tron att vi var friska nu,my bad! Men för att återgå till tvätten, jag förstår mig inte på mig alls ibland. Jajja vi har fräscha soffor nu i alla fall, och fin barnstol som INTE luktar kräks.
Annars då? Jag tycker varje dag att jag inte fått så mycket gjort men när man sätter sig ner och summerar har man fått en del gjort i alla fall och flera kvällar har jag blivit påmind om saker eller behövt fråga om det är idag som jag har gjort saker. Som idag, på facebook, när en kompis skrivit på facebook att jag varit där, det var helt borta från min hjärna, trodde det var igår. Eller när vi var barnvakt åt Amanda häromdagen och jag var tvungen att fråga henne om det var samma dag som vi varit och handlat. Tur att man har skaffat en del barn som är unga och fräscha som kan hålla koll ;) Oroa er inte jag kommer ihåg att barnen fått mat och nya blöjor och pussar och kramar idag i alla fall...eller vänta, var det igår? Hahahaha skämta bara :)
Annars då? Jag tycker varje dag att jag inte fått så mycket gjort men när man sätter sig ner och summerar har man fått en del gjort i alla fall och flera kvällar har jag blivit påmind om saker eller behövt fråga om det är idag som jag har gjort saker. Som idag, på facebook, när en kompis skrivit på facebook att jag varit där, det var helt borta från min hjärna, trodde det var igår. Eller när vi var barnvakt åt Amanda häromdagen och jag var tvungen att fråga henne om det var samma dag som vi varit och handlat. Tur att man har skaffat en del barn som är unga och fräscha som kan hålla koll ;) Oroa er inte jag kommer ihåg att barnen fått mat och nya blöjor och pussar och kramar idag i alla fall...eller vänta, var det igår? Hahahaha skämta bara :)
Oj
Inser att jag inte skrivit sedan innan begravningen...och det var ju ett tag sedan.
Vad ska jag skriva om den då?Att den var fin? Vacker musik? Den var fruktansvärt jobbig. Musiken väckte många minnen och visst,den vita kistan var fin och alla blommor på och runt om den men den innehöll ju min fina mamma som jag mycket hellre velat ha hos mig.Många var ledsna och på något sätt var det skönt att veta att fler saknade mamma. Att hon varit betydelsefull för fler än oss i familjen.En vän till familjen som vi inte träffat på många år tittade mycket på mig under begravningen och minnesstunden efteråt och till sist kom hon fram och förklarade varför. Hon tyckte att jag var så lik mamma. Det värmde att höra det!
Innan begravningen hade vi fullt ös hemma hos pappa för det behövde verkligen städas och röjas så jag höll väll på ända tills en halvtimme innan det var dags att åka. Ganska bra egentligen för då behövde man inte tänka för mycket innan. Efter minnesstunden följde släkten med hem till pappa där vi bjöd på mat och dricka. Vi systrar servade alla hela kvällen. Otroligt skönt att kunna göra det för pappa. Bara låta honom sitta med sina bröder och systrar och prata och vara. Jag och Tove var vakna till fyra på morgonen och pappa och hans bror Ove var vakna till 6 på morgonen.Man ville inte riktgt gå och lägga sig, släppa taget om den dagen då mamma begravdes Man visste att när man vaknade upp nästa gång skulle man verkligen behöva försöka ta sig vidare. Men självklart glömmer jag henne aldrig.
Innan begravningen var det ju också fullt kaos hemma eftersom Niclas blev inlagd på sjukhuset för sin blindtarm. Som tur var fick han permis över mammas begravning men just innan vi fick veta att han verkligen skulle få komma så var jag på bristningsgränsen för hans värden försämrades och han hade fortfarande ont, till råga på allt ville min svägerska att jag skulle hjälpa till med hennes barn också. Som att jag inte hade nog med mina egna barn och min egen situation just då.Men jag sa faktiskt ifrån, för en gångs skull.
Vad som har hänt sedan dess så? Jag vet faktiskt knappt alls vad vi har haft för oss. Dagarna går, jag vill börja jobba. Jag har inte jobbat på riktigt på tre år, bara hoppat in. Vi gör småsaker varje dag, någon liten utflykt här och där, inga stora grejer. Milton har fått sitt första kruppanfall, lyckligtvis lyckades vi häva det.
I helgen hade vi barnvakt för andra gången i Miltons liv. Första gången var vid mammas begravning, Tack snälla rara Anna och Tomas! Och nu i helgen var det för ett roligt syfte, fest med Niclas jobbarkompisar. Åse och Conny var barnvakt och allt gick finfint. Jag hade det väldigt bra med de ruskigt trevliga människorna som var med på festen.Vi kom hem vid tretiden och Niclas mådde som han förtjänade dagen efter och kom inte upp förrän vid två på em.En annan gick upp vid halv åtta med barnen, var så himla mysigt att kramas med dem. Nu är vi förkylda jag och småbarnen. Mike har haft en kompis här idag trots det och vi är hundvakt åt min syrra. Jag har inte fått mycket alls gjort här hemma, barnen är väldigt gnälliga och mammiga. Nu sover de så gott och jag valde att sätta mig här istället för att städa. Så måste man få göra ibland.
Vad ska jag skriva om den då?Att den var fin? Vacker musik? Den var fruktansvärt jobbig. Musiken väckte många minnen och visst,den vita kistan var fin och alla blommor på och runt om den men den innehöll ju min fina mamma som jag mycket hellre velat ha hos mig.Många var ledsna och på något sätt var det skönt att veta att fler saknade mamma. Att hon varit betydelsefull för fler än oss i familjen.En vän till familjen som vi inte träffat på många år tittade mycket på mig under begravningen och minnesstunden efteråt och till sist kom hon fram och förklarade varför. Hon tyckte att jag var så lik mamma. Det värmde att höra det!
Innan begravningen hade vi fullt ös hemma hos pappa för det behövde verkligen städas och röjas så jag höll väll på ända tills en halvtimme innan det var dags att åka. Ganska bra egentligen för då behövde man inte tänka för mycket innan. Efter minnesstunden följde släkten med hem till pappa där vi bjöd på mat och dricka. Vi systrar servade alla hela kvällen. Otroligt skönt att kunna göra det för pappa. Bara låta honom sitta med sina bröder och systrar och prata och vara. Jag och Tove var vakna till fyra på morgonen och pappa och hans bror Ove var vakna till 6 på morgonen.Man ville inte riktgt gå och lägga sig, släppa taget om den dagen då mamma begravdes Man visste att när man vaknade upp nästa gång skulle man verkligen behöva försöka ta sig vidare. Men självklart glömmer jag henne aldrig.
Innan begravningen var det ju också fullt kaos hemma eftersom Niclas blev inlagd på sjukhuset för sin blindtarm. Som tur var fick han permis över mammas begravning men just innan vi fick veta att han verkligen skulle få komma så var jag på bristningsgränsen för hans värden försämrades och han hade fortfarande ont, till råga på allt ville min svägerska att jag skulle hjälpa till med hennes barn också. Som att jag inte hade nog med mina egna barn och min egen situation just då.Men jag sa faktiskt ifrån, för en gångs skull.
Vad som har hänt sedan dess så? Jag vet faktiskt knappt alls vad vi har haft för oss. Dagarna går, jag vill börja jobba. Jag har inte jobbat på riktigt på tre år, bara hoppat in. Vi gör småsaker varje dag, någon liten utflykt här och där, inga stora grejer. Milton har fått sitt första kruppanfall, lyckligtvis lyckades vi häva det.
I helgen hade vi barnvakt för andra gången i Miltons liv. Första gången var vid mammas begravning, Tack snälla rara Anna och Tomas! Och nu i helgen var det för ett roligt syfte, fest med Niclas jobbarkompisar. Åse och Conny var barnvakt och allt gick finfint. Jag hade det väldigt bra med de ruskigt trevliga människorna som var med på festen.Vi kom hem vid tretiden och Niclas mådde som han förtjänade dagen efter och kom inte upp förrän vid två på em.En annan gick upp vid halv åtta med barnen, var så himla mysigt att kramas med dem. Nu är vi förkylda jag och småbarnen. Mike har haft en kompis här idag trots det och vi är hundvakt åt min syrra. Jag har inte fått mycket alls gjort här hemma, barnen är väldigt gnälliga och mammiga. Nu sover de så gott och jag valde att sätta mig här istället för att städa. Så måste man få göra ibland.
Misskött mig igen
med bloggandet alltså, tro inget annat :)
Fast ibland har det varit utanför min påverkan att styra över det. Som när åskvädret drog in i lördagskväll och alla sladdar drogs ur i vårat hem eller att min son snor med sig den bärbara till kompisar för att de ska spela Minecraft.Eller ja, det sista hade jag ju kanske kunnat påverka...
Idag har jag inte gjort så mycket. Gymmat,handlat och varit på utvecklingssamtal med Mike. Gick faktiskt riktigt bra. För att vara en pojke med Mikes svårigheter eller vad man nu ska säga. Det känns skönt för det jag sett sedan länge som svagheter hos Mike har nu även skolan upptäckt. Så som läsförståelsen och meningsbyggnaden. Sådant är inte Mike godkänd i men hans mentor tror att Mike kommer ha klarat dessa mål tills nästa termin.Överhuvudtaget känns det som att de har stort hopp om honom. Någon kanske undrar nu över hur jag kan vara nöjd med ett sådant resultat men om man tar det i jämförelse med att han skulle behöva gå i specialklass så känns det bra att de överhuvudtaget tror att han kommer klara av att kunna gå i vanlig skola. Dessutom har Mike rätt till mycket mer insatser nu och det kommer sättas in från och med nästa termin. Mike är inte alls stökig eller bråkig tvärtom verkar han vara väldigt omtyckt. Men mina tre fasor kring honom just nu är att han 1: ska tvingas byta skola, 2: att hans kompisar ska börja se honom som annorlunda och 3: att han ska kämpa så till den grad med att hänga med i skolan att han går in i väggen. Men lärare och rektor har lovat mig att jobba förebyggande för att undvika detta.
Annars flyter det på.Jag tjuter så fort jag tänker på begravningen så jag fösöker låta bli. Skjuta det tills den dagen kommer. Apropå det så kommer jag vara lite busy fram tills dess så jag tänkte att jag drar lite snabbt vad som händer de närmaste dagarna. Inser att bloggandet kanske förlorar sin charm lite om man gör så men jag ska verkligen försöka blogga lite ändå. Före och efter begravningen hoppas jag verkligen att det finns tid och att jag är i skick att blogga, för det finns inget bättre sätt att få ur sig allt genom att skriva.Inte för mig. Och det betyder mycket för mig att gå tillbaka. Kanske inte så kul läsning men då får ni läsa någon annanstans ett tag och återkomma om ett tag när jag gått vidare.
Imorgon tisdag ska vi åka till vår vän som skadade sig allvarligt i en olycka. Detta hände bara några dagar efter mamma gick bort. Han har i alla fall fått komma hem nu så vi ska hälsa på honom på hans landställe. Jag hoppas även på att hinna handla kläder till begravningen till mig och Mike. Presenter till Mikes kusiner och lite annat smått och gott innan Niclas börjar jobba vid 2. På kvällen har Mikes klass brännboll-och-picknick kväll. Ska bli spännande och se hur jag löser det med tre barn. Sist sprang jag med Miranda på höften. Ingenting är omöjligt är mitt motto. Lite svettigt och körigt, men inte omöjligt ;)
På onsdag är det utvecklingssamtal igen, Milton ska hälsa på på dagis och Miranda ska till Bvc. Jag måste packa och göra klart. Hinner jag inte handla klart imorgon är onsdagen sista dagen att göra det. På kvällen har Jag bjudit hit Sandra & co på grillat.
Torsdag morgon är det skolavslutning sen drar vi mot Södertälje. Där ska vi till svärmor som ska färga mitt hår kanske (?) klippa mitt hår och förhoppningsvis Mikes också. Sen ska vi bjuda ut henne på lunch.Känns just nu när jag skriver det här att det kan komma att bli en ganska sen lunch. Jaja sen på kvällen möts vi systrar med familjer upp hos upp för middag. Fredagen har bara en punkt: Mammas begravning. Usch jag bävar så! Sm jag skrev tidigare, jag börjar tjuta bara jag tänker på den, jag känner hur ångesten kryper på och jag undrar om jag ens kommer palla med att gå in i kyrkan.
Fast att begrava sin förälder är ju egentligen helt naturligt,livets gång,det är så det är tänkt att det ska vara. Men det känns bara alldeles för tidigt. Vi hade ju så mycket kvar att uppleva!
Fast ibland har det varit utanför min påverkan att styra över det. Som när åskvädret drog in i lördagskväll och alla sladdar drogs ur i vårat hem eller att min son snor med sig den bärbara till kompisar för att de ska spela Minecraft.Eller ja, det sista hade jag ju kanske kunnat påverka...
Idag har jag inte gjort så mycket. Gymmat,handlat och varit på utvecklingssamtal med Mike. Gick faktiskt riktigt bra. För att vara en pojke med Mikes svårigheter eller vad man nu ska säga. Det känns skönt för det jag sett sedan länge som svagheter hos Mike har nu även skolan upptäckt. Så som läsförståelsen och meningsbyggnaden. Sådant är inte Mike godkänd i men hans mentor tror att Mike kommer ha klarat dessa mål tills nästa termin.Överhuvudtaget känns det som att de har stort hopp om honom. Någon kanske undrar nu över hur jag kan vara nöjd med ett sådant resultat men om man tar det i jämförelse med att han skulle behöva gå i specialklass så känns det bra att de överhuvudtaget tror att han kommer klara av att kunna gå i vanlig skola. Dessutom har Mike rätt till mycket mer insatser nu och det kommer sättas in från och med nästa termin. Mike är inte alls stökig eller bråkig tvärtom verkar han vara väldigt omtyckt. Men mina tre fasor kring honom just nu är att han 1: ska tvingas byta skola, 2: att hans kompisar ska börja se honom som annorlunda och 3: att han ska kämpa så till den grad med att hänga med i skolan att han går in i väggen. Men lärare och rektor har lovat mig att jobba förebyggande för att undvika detta.
Annars flyter det på.Jag tjuter så fort jag tänker på begravningen så jag fösöker låta bli. Skjuta det tills den dagen kommer. Apropå det så kommer jag vara lite busy fram tills dess så jag tänkte att jag drar lite snabbt vad som händer de närmaste dagarna. Inser att bloggandet kanske förlorar sin charm lite om man gör så men jag ska verkligen försöka blogga lite ändå. Före och efter begravningen hoppas jag verkligen att det finns tid och att jag är i skick att blogga, för det finns inget bättre sätt att få ur sig allt genom att skriva.Inte för mig. Och det betyder mycket för mig att gå tillbaka. Kanske inte så kul läsning men då får ni läsa någon annanstans ett tag och återkomma om ett tag när jag gått vidare.
Imorgon tisdag ska vi åka till vår vän som skadade sig allvarligt i en olycka. Detta hände bara några dagar efter mamma gick bort. Han har i alla fall fått komma hem nu så vi ska hälsa på honom på hans landställe. Jag hoppas även på att hinna handla kläder till begravningen till mig och Mike. Presenter till Mikes kusiner och lite annat smått och gott innan Niclas börjar jobba vid 2. På kvällen har Mikes klass brännboll-och-picknick kväll. Ska bli spännande och se hur jag löser det med tre barn. Sist sprang jag med Miranda på höften. Ingenting är omöjligt är mitt motto. Lite svettigt och körigt, men inte omöjligt ;)
På onsdag är det utvecklingssamtal igen, Milton ska hälsa på på dagis och Miranda ska till Bvc. Jag måste packa och göra klart. Hinner jag inte handla klart imorgon är onsdagen sista dagen att göra det. På kvällen har Jag bjudit hit Sandra & co på grillat.
Torsdag morgon är det skolavslutning sen drar vi mot Södertälje. Där ska vi till svärmor som ska färga mitt hår kanske (?) klippa mitt hår och förhoppningsvis Mikes också. Sen ska vi bjuda ut henne på lunch.Känns just nu när jag skriver det här att det kan komma att bli en ganska sen lunch. Jaja sen på kvällen möts vi systrar med familjer upp hos upp för middag. Fredagen har bara en punkt: Mammas begravning. Usch jag bävar så! Sm jag skrev tidigare, jag börjar tjuta bara jag tänker på den, jag känner hur ångesten kryper på och jag undrar om jag ens kommer palla med att gå in i kyrkan.
Fast att begrava sin förälder är ju egentligen helt naturligt,livets gång,det är så det är tänkt att det ska vara. Men det känns bara alldeles för tidigt. Vi hade ju så mycket kvar att uppleva!
