tiominuterenkvart

vill man nog inte vara idag, eller det måste i alla fall kännas väldigt tungt att vakna upp där idag. Fy, vad har vi gjort? Moder Jord verkar upprörd.

Jag har haft en betydligt behagligare dag hos Sandra som bjöd på lunch i vanlig ordning och sen var vi på premiär på lekplatsen ute på deras gård. Det var uppskattat när vi väl kom ut efter att ha klätt på alla skrikande barn. Vattenpölarna var såklart roligast och Xander tog sig ett dopp. Vid tvåtiden åkte jag hem med två trötta barn och lämnade dem hemma hos Niclas och tog med mig Mike och åkte och tränade. Han och Ida badade medans Cicci och jag tränade. Det är perfekt!

Nu har vi haft fredagsmys med tacos och jag längtar till sängen. ZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Niclas jobbar sin sista dag för den har veckan och det ska bli så skönt!!! Jag saknar honom här hemma faktiskt. Men jag ska absolut inte klaga, jag har haft väldigt mycket sällskap den här veckan. Ikväll har jag haft en av de finaste människorna jag vet här, Tina. Hon har gosat med Milton och jag har gosat med hennes hund Algot...eller gosat det blev mest en massa bus. Miranda och Mike föll också för söte lille Algot. Vi mumsade kladdkaka och drack te tills vi höll på och spy och pratade och skrattade. Vid kvart över elva åkte hon och en trött Algot hemåt och jag saknade dem med en gång <3 Känns alltid som att tiden inte räcker till.Men vi har lite planer för framtida träffar och då känns det lättare.

Annars har det inte hänt så mycket idag.Jag var hos Jessica och fikade på förmiddagen. Vi kollade upp lite lopp som vi vill springa. Vårruset,Tjejmilen och Höstmilen är målet hittills. Så nu blir det till att hålla i. Jag hoppas även på att jag fick med Tina på några av dessa lopp, det skulle vara så kul.

Något som jag konstaterat sen jag började blogga är att vi handlar otroligt ofta. Idag var jag och handlade igen.

Hade även ett ösa-ur-sig-all-skiten samtal med Anna idag. Känns alltid bättre efteråt. Men det gör mig ont att höra att hon mår dåligt. Det jag tycker är jobbigt i mitt liv är ju ingens fel och inget som någon med vilja kan ändra på och därför känns det lättare att acceptera. Att någon annan gör någon illa genom sitt handlande känns så mycket värre.
Men låt ingen förvida huvudet på dig gumman. Du tänker och gör rätt. <3

Jaha, och medans jag suttit här och skrivit har det faktiskt blivit fredag på riktigt :) Och sugen på te är jag också, jag har blivit en teknarkare.

<3           Sov så gott alla ni fina!         <3

kände jag efter att ha lämnat BUP imorse, och jag vet inte riktigt varför jag kände det egentligen för vi har ju inte fått reda på något "resultat" ännu. Men de ska ringa i dagarna och bestämma en tid för att delge oss det. Idag träffade jag kuratorn och pratade sömn. Fick lite nya sätt att se på saken och jag fick med mig en hel del hem att diskutera med Niclas.  Det mesta har vi ju prövat sedan innan. Vi har varit noga med rutiner men något som de sa var att vi kanske behövde bli ännu hårdare med att ALLTID följa rutinerna. Att det verkar som att Mike inte fixar minsta avbrott även fast det är han själv som egentligen vill det. Han hamnar ur "fas" på en gång. Det innebär i sådana fall ett liv eller i alla fall kvällar som är inrutade till max.  Jag försökte ju luska lite vad de kommit fram till men då sa hon såhär:
-"Det jag kan säga är att ni kommer inte kunna förändra Mike, och det har ni ju verkligen försökt. Ni måste lära er att anpassa er efter honom och hjälpa honom att hantera allt".
Och jag inser att man kan tolka det här på precis hur många sett som helst men efter att  hon sagt det kände jag mig så lättad för att för mig känns det som att det är okej att ge upp nu.Man kan släppa tanken på att det har med uppfostran eller att man inte är tillräckligt engagerad att göra.Vi har stångat oss blodiga med att försöka få honom att förstå och ändra på vissa av sina beteenden men det går inte. När jag skriver ge upp så menar jag naturligtvis inte ge upp som att nu kan jag sätta mig och läsa tidningen utan mer att nu kan jag ge upp att försöka förändra honom, det är ju vi som kommer få förändra oss och förstå honom. Nu låter det som att vi varit hur hårda och stränga som helst och att vi inte alls har haft någon förståelse för att han är ett barn och dessutom en egen individ med egen vilja, men det är så svårt att förklara vad det är man försökt hjälpa honom att förändra..hans tänk kanske till stor del. Att det inte hör till vanligheterna att ett friskt barn i hans ålder dör i en hjärtattack, han kan åka karuseller som alla andra barn,varningstexter i samhället är till för att varna det netyder inte att det kommer hända, han behöver inte dricka 20 liter vatten samtidigt som han äter för han kommer inte sätta i halsen om han tuggar lugnt och ordentligt. Man får inte ha smutsiga kläder på sig och man måste tvätta sig om munnen. Man ska gärna svara när någon pratar med en och det är trevligt att säga hej eller hejdå. Om man spiller måste man torka upp. Man får inte säga vad som helst om andra kan bli sårade.Att en del folk kanske kommer tycka att han verkar konstig om han kommer med en gul och en grön strumpa eller skorna på fel fot. Att man ibland måset åka någonstans eller träffa andra människor.Att saker ibland ändras med kort varsel och att hela världen inte går under för det och så vidare.
Jag LÄNGTAR tills vi får komma dit och höra vad de kommit fram till. Känner mig laddad inför att öppna upp ögonen på mig själv ännu mer och att hjälpa Mike.

Annars så är allt bara bra här hos oss. Jag är trött som en jag vet inte vad. Jag skjutsade Amanda till skolan imorse,hade glömt hennes frukt så jag fick sticka iväg och handla en snabbis och komma tillbaka med den sen åkte jag och tränade med Cissi och sen vidare till BUP. Handlade matlåda till Niclas på vägen hem. När jag kom hem hade Niclas inte hämtat Miranda från dagis så då gjorde jag det och tog med mig Amandas termobyxor som hon glömt här och åkte och lämnade dom tillsammans mer resten av packningen. När jag åkte hem igen blev jag tvungen att stanna och handla en tredje gång eftersom Miltons mat var slut och det behövdes mer mjölk och bröd. Men nu är jag hemma och känner mig tom på energi. Verkar som att jag kommer behöva gå ut en stund, Milton låter lite pipig när han andas. Jag ber en stilla bön att det ska hjälpa och att vi slipper åka in med honom. Det känns som den här släkten fyllt sin sjukhuskvot för tio år framöver.

att jag slänger in lite engelska fraser ibland när jag skriver. Eller egentligen behöver man inte alls ha det för det har egentligen inte jag. Jag avskyr till exempel när Victoria Silvstedt pratar och hon inte kan komma ihåg vad någonting heter på svenska,men det är skillnad. Hon lever ett rikt och händesefyllt liv och framstår bara som korkad när hon inte kommer ihåg sitt modersmål, jag lever ett fattigt och händelselöst liv och försöker kompensera det med lite rolig engelska ;)

Jag har ju under ganska lång tid nu funderat på vad jag vill bli när jag blir stor... och man får ständigt höra att: "alla är vi bra på något". Men hur jag än vridit och vänt på allt, hur mycket mitt huvud än har knakat och luktat brännt så har jag inte kommit på något som jag är speciellt bra på. Efter tips från Anna så kollade jag på En unge i minuten igår, och det var då det slog mig. Jag är ju för fasiken gjord för att föda barn. Fort går det, miljövänlig är jag, för här skrivs det inte ut några långa förlossningsjournaler och jag använder mig inte av någon smärtlindring. Mina förlossningsjournaler ser ut som följer:
Kom in
Födde barn
Mamma kissat, barn bajsat
Vill åka hem

Så jag skulle kunna ha en kärriär framför mig att föda andras barn. Några problem har jag dock redan så här i planeringsstadiet:
1. Jag vill inte vara gravid
2. Jag vill inte ha ont efter förlossningen
3. Jag kommer inte vilja lämna ifrån mig barnet
Men säg vilka ideér som i början inte stöter på lite hinder. Min framtid är snart kirrad! Himla skönt att ha löst det.

Annars då? Idag är det fettis dagen, den har jag firat ordentligt kan jag säga. Med mina småttingar och Sandra. Semlor,kanelbullar och delicatobollar. Sandra som har lite mer nyttiga inslag i sig bjöd oss på lunch INNAN fikat :) Tack för det Sandra!Tyvärr hann jag inte vara kvar så länge eftersom det var dags att hämta Amanda från skolan. Vi fick lite att styra med efter att jag plockat upp henne. Tanken var att jag skulle ha skjutsat hem henne eftersom Jeanette varit inne på akuten men blivit hemskickad igen. Men sen fick jag reda på att J fått en tid på Vårdcentralen och att de därifrån hade skickat henne med ambulans till sjukhuset igen eftersom de misstänkte hjärnblödning. Så det blev till att jaga nycklar, handla kattmat och få tag på granne som kan sköta katterna fortsättningsvis och när väl de var ordnat fick Amanda följa med mig hem igen. Vi satte oss på trappen och åt mellis när Mike kom hem, varm choklad och källarfranska. Till och med Milton var med och åt och vi hade det så mysigt. Sedan var vi ute en stund och strosa innan vi gick in och satte oss och pysslade. Barnen tröttnade fortare än mig i vanlig ordning, idag vek jag pappret dubbelt och klippte ett hjärta och sen gjorde jag en loppa. Jag vet, det är hög nivå på mitt pysslande :D När vi pysslade ringde J och talade om att de röntgat henne och att de nu visste att det inte var någon hjärnblödning. Hjärnskakning och troligen ett virus som bidrog till att förvärra hennes mående blev diagnosen. Men vi bestämde att Amanda fick sova här inatt ändå.

Har du stött på en sur karl idag är det för att det är Internationella kvinnodagen idag. Så idag ska man vara jäkligt glad att vara kvinna, resten av de 364 dagarna får man sura över att man inte är född till man.

Förresten, inte för att skryta men jag höll mig allt vaken igår tills Niclas kom hem. Klocka vart nog närmare två när jag kom i säng och det var lovely att gå upp imorse. Hahah, jag kunde inte låta bli att slänga in lovely :)

puss å Klem

Min dag började inge bra. Jag sov hela natten i Mirandas säng eftersom hon hade feber och kräktes igår lagom tills jag kom in med de varma mackorna till soffan och solsidan. So here we go again kändes det som. Jaja på morgonen vaknade vi vid sex och Miranda mådde som vanligt men jag ringde ändå och sjukanmälde henne. Niclas drog iväg vid halvåtta med grabbarna till skolan och sen var jag skitsur. Mest på honom men även rent allmänt. Vad som är fel? Allt! Jag har mens (inte mitt fel), jag hinner inte träna som jag vill (mitt och Niclas fel),jag äter onyttigt( mitt och mensens fel ;), barnen är sjuka hela tiden( vet inte vems fel det är?), vi får aldrig några provsvar från mammas röntgen(är det bra eller dåligt att det tar sådan tid..eller betyder det ingenting bara att de har mycket att göra?), Niclas och jag hinner aldrig träffas(vårat eget fel antar jag), Niclas gör av med massa pengar och jag försöker spara(Niclas fel)...ja jag kan inte komma ihåg allt. Niclas drog iväg så tidigt imorse för att han ska jobba extra för att få ihop pengar till grabbresan till Åre. Så han drog halv åtta och slutar klockan tolv inatt. Och han vill ju ha så himla mycket pengar med sig...så jag gick här och kokade över allt som jag tänkte på. En del är väl befogat men det mesta är bara strunt, sådant som jag stör mig på bara för att jag har mens.

Hur som helst så kändes det nästan som bortblåst efter ett samtal med min älskade Anna <3 Hon får mig alltid att må bra igen. Man har ju en del vänner, många av dem skulle man ju klara sig utan men Anna skulle verkligen fattas mig. Hon är en av få som verkligen stöttat mig nu genom den tyngsta tiden i mitt liv. Och jag kan nog va en pain in the as ibland med mitt ältande ;) Så tack kära fina underbara Anna att du finns i mitt liv.

På kvällen åkte jag och handlade till min svägerska och åkte dit. Städade kattlådan och tog med mig Amanda hem så får hon sova hos oss så kanske Jeanette kan ta sig till akuten och få huvudet kollat. Jag vet inte om jag tror att de kan göra så mycket men det skulle nog bli lugnast för alla om hon får det undersökt ordentligt. Slipper vi fundera på om det är någon blödning eller inte. Nu ska det bli spännande och se när de somnar. Amanda har nämligen också svårt att somna och sova hela nätter, i alla fall hos oss. Hemma sover hon oftast i mammas säng  säger hon och det får hon ju inte göra här. Nu blev ögonlocken tunga, ska nog göra mig redo för sängen...Förr i tiden, för ungefär nio år sedan jobbade Niclas exakt samma tider men då bodde vi i Avesta, och då brukade jag alltid hålla mig vaken tills han kom hem. Tror inte det finns en chans till det nu, inte idag i alla fall. Men så konstaterade ju Anna och jag idag i vårat telefonsamtal att hon blir ju för fasiken 26 och jag 27, så det har ju sin förklaring. God natt!

Herre min Je vad social jag varit idag.  :)

Efter jobbet åkte jag och hämtade Mike som sovit hos Emme. När vi kom hem hade Niclas en kompis på besök som skulle ut med sin hund och hade kikat förbi. Vi sa åt honom att komma på mat och kaffe efter promenaden. Jag åkte iväg och gick en promenad med Jessica och handlade lite på hemvägen.När jag kom hem hade Niclas gjort lasagne till lunch som vi smaska på tillsammans med Jon. Miranda busade en massa med Jons hund Neo. Precis när Jon åkte kom Sandra och barnen. Tyvärr kände jag mig inte som något vidare sällskap. Jag blev helt slut efter lunchen. Och piggnade inte på mig förrän jag och Miranda och Mike gick ut och pysslade i stallet.

Nu blir det varma mackor och Solsidan och sen ska det bli skönt att slänga sig i bingen. Morsan från landet är inte van att träffa så mycket människor under en och samma dag. I normala fall täcks det socia behovet av en fikagäst om dagen eller ett besök i affären. Det är väl vårkänslorna som får mig att gå bananas!

Go kväll på er!

Hittade den här bilden på Miranda. Hon är väl ungefär lika gammal som Milton är nu. Miranda älskade att komma in till oss i duschen. Då hände det att hon såg ut såhär efteråt...vad man glömmer, skulle behöva sitta och blogga hela dagarna för att kunna gå tillbaka sen när de blivit stora och läsa vad de hade för sig ;)

Herregud vilket underbart väder! Jag startade dagen med att börja jobba klockan sju, och jobba det fick jag göra kan jag lova. Men det är bra, det är så jag vill ha det,det ska hända mycket och  timmarna ska bara springa iväg. Nu tror jag att de hade gjort det i alla fall för jag jobbade bara till elva. En helt perfekt tid tycker jag. Ska jobba så imorgon också by the way. Niclas drog iväg och åkte skidor med sin käre bror när jag kom hem och jag la barnen i vagnen och gick ut på promenad.

Hur dagen kommer se ut fortsättningsvis vet jag inte riktigt. Mike ska nog sova hos "Emme" som de kallar honom och vi blir eventuellt barnvakt till Amanda. Niclas syster slog i huvudet för en vecka sedan och har fortfarande ont. Hon har varit på väg att åka in akut några gånger men eftersom hon ringt så sent på kvällarna har vi inte kunnat hjälpa henne och jag har försökt få henna att söka på dagtid istället. Men vem lyssnar på mig...jag är ju bara en hemmafru på landet ;)Nävars man har ju olika sett att se på saker och hur man prioriterar har jag märkt.

Jag har börjat spana på min och Åses semesterresa. Förra sommaren åkte vi och gick längs kanalen och det var så mysigt. Det finns små kiosker längs vägen och vid slussarna ligger det restauranger och små affärer, det kommer massa fina båtar och när man blir varm är det bara att hoppa i och svalka sig och sen fortsätta sin promenad (gäller inte mig dock som är livrädd för att bada när jag inte kan se botten). Då bestämde vi att vi skulle försöka cykla längs kanalen i år. Så nu har jag hittat ett cykelpaket som inehåller cykel och service på cyklarna under hela cykelturen, karta (hoppas Åse är bra på det där),kylväska(den tar Åse på sin cykel),termos (den kan dom ju skippa iofs)tre frukostar, fyra luncher och tre middagar samt tre övernattningar (vågar inte sova i tält, är helt övertygad om att man blir mördad om man sover i tält). 14 mil ska vi cykla under fyra dagar. Vi har ju i och för sig hört att det ska bli en jätteregnig sommar men jag vet inte vad man föredrar, regn eller gassande sol. Jag önskar lagom varmt med härliga brisar medans vi cyklar och gassande sol när vi pausar och underbara kvällar när vi njuter av våra middagar, tack så mycket vem som nu ordnar det.  Cykelpaket.com heter sidan i alla fall. Och jag vet att det är lite pensionärsvarning på det hela men vi börjar bli till åren så det är helt i sin ordning.

Jaha nehe nu måste jag shape up här för ögonlocken börjar bli tunga. Synd att det är så kallt ute annars hade jag lagt mig ute hos barnen en stund. Auf Wiedersehn

Började min dag med att paniksteka pannkakor eftersom jag imorse kom på att Mike hade friluftsdag och att han behövde ha med sig lunch. Men det gick ju bra det med. Lite surt var det dock att jag inte kom på det förräns klockan var sju när jag hade gått upp med Miranda som vaknade kvart över fem.Halv åtta skulle taxin komma och badväskan skulle packas och simglasögon och cyklop skulle hittas, men vi hann, det gjorde vi. När jag vinkat av Mike gjorde vi andra iordning oss och drog iväg till busfabriken där vi mötte upp Jessica och hennes små troll.

Ikväll har vi haft Annika och Jörgen här på middag. Och nu väntar det en cheesecake i frysen. Jag tror och hoppas att alla barn kommer somna nöjda och belåtna ikväll. God Natt!

har vi haft idag. Idag har vi varit friska och efter att jag skjutsat grabbarna till skolan och Miranda till dagis åkte jag och Milton iväg till Sandra, där bjöds det på mycket skratt som vanligt. Jag bara älskar Sandra och Michaels jargong dem emellan och det var alldeles UNDERBART att komma hemifrån. Efter att ha hämtat hem alla barn igen + en kompis till Mike så började städningen, nu ska ALLA basilusker ut. Dessvärre kommer det väl ta ett par dagar innan man blir klar.

Det finns inte så mycket update vad gäller mamsen. De har satt dit venkatetern nu och allt hade gått bra, inga provsvar ännu från röntgen. Varför måste det dröja så?

En dagisfröken berättade för mig att Miranda berättat för henne att mormor eller morfar, hon kunde inte uppfatta riktigt vem för Miranda pratade så fort och mycket, hursom helst att någon av dem ramlat och legat på golvet och att den personen hade feber!?! Herregud vad denne lille tös snappar upp...Hon måste ha hört det när jag och Niclas pratat om det, vi har kanske inte varit jättediskreta när vi pratat om det men vi har i alla fall varit själva i rummet och barnen har gjort annat. Mamma ramlade ju för några veckor sedan och blev liggandes tills min syster kom från jobbet och hittade henne, pappa var iväg och opererade sina tänder. Hon var riktigt dålig efter det och det blev några oroliga dygn. Jag kommer ihåg att det ringde mitt på natten efter att det hänt och hur hjärtat stannade när jag såg att det var från mamma och pappa...Jag trodde verkligen att det var slut då, men det visade sig att mamma var förvirrad och hade råkat ringa både till mig och Åse den natten. Hon hade även ringt till pappa flertalet gånger så han fick inte mycket sömn. Som vanligt tänker han mest på oss andra och hans största bekymmer var att hon hade ringt och väckt oss så då fixade han helt enkelt en vanlig ringklocka nere vid hennes säng som hon trycker på när hon behöver hjälp och då plingar det hos honom. Det gäller att vara påhittig.

Imorgon ska Mike ha en kompis som ska sova över, som vanligt kände jag att det var en massa saker jag var tvungen att förbereda honom på. Som att kompisen inte följer med direkt från skolan och att de inte kommer få vara uppe hur länge de vill och så vidare. Sådant måste man vara övertydlig med annars missuppfattar han och det blir katastrof för honom när det inte blir som han har fått för sig att det ska vara. Vi snackar inte missnöje eller att han blir arg och besviken.Vi snackar verkligen katastrofläge. Han blir helt hysterisk och hela hans värld rasar samman, även fast det inte funnits en antydan till att det skulle bli så som han trott från början. Ni kan ju tänka er hur lätt det är för mig att försöka förbereda honom på allt möjligt och omöjligt...jag är ju för fasiken virrhöna nr. 1. Jaja man gör så gott man kan.
De håller i alla fall på och sammanställer hela utredningen på BUP nu. Nästa vecka ska jag dit och prata sömn med en kurator. Mike har haft stora sömnproblem redan som mycket liten. Han har fått medicin för det nu ett tag sen vi fick kontakt med BUP men målet är ju att slippa medicinen så därför ska vi prata olika strategier som kan underlätta vid sänggåendet.Fast det är märkligt att man kan vänja sig vid så mycket saker. När läkaren påpekade att Mike kanske behövde medicin för dessa problem satt jag där som ett frågetecken. Han har haft dessa problem i nio års tid minst och jag hade aldrig ens tänkt tanken.Man är bra konstig....

innan man är över ån. Kräktes imorse, och eftersom jag precis varit magsjuk trodde jag först att det kommit tillbaka men efter en stund kom den kära värken som jag så väl känner igen, mensvärken. Denna värk som får mig att kräkas och ibland svimma, värken som är värre än att föda barn enligt mig. Så jag fick böja mig för denna djävulska värk och ringa hem Niclas som fick skjutsa grabbarna till skolan och sen återvända till jobbet. Miranda fick vara hemma från dagis och jag fick ändra mina planer för dagen. Men dagen har blivit riktigt bra ändå. Sandra och hennes sötgötar kom hit och höll oss sällskap ett par timmar, jag har varit ute på en promenad och efter att Sandra och barnen åkt var jag och Miranda ute i nån timme. Hon cyklade på sin trehjuling för första gången här hemma. Hon var otroligt duktig så jag misstänker att hon gjort det på dagis förut. Jag är inne i en pysselperiod och försöker få med mig barnen, det går sådär. Jag har i alla fall ritat en söt nallebjörn idag ;)

Mamma skulle ha satt in en PICC-line idag, det är en venkateter som sätts in i armen. Där ger de henne dropp, mediciner och de kan även ta blodprover därifrån. Helt perfekt eftersom mamma är svårstucken, tyvärr lyckades det inte, de hittade ingen tillräckligt bra ven. Mamma har tidigare haft en CVK, också en kateter men den sitter på bröstet istället och det är ett större ingrepp eftersom det blir mer som en operation när den ska sättas dit. Eftersom mamma har haft så många infektioner tror man att den kan vara orsaken och den har därför tagits bort och tanken var att den skulle ersättas med PICC-line. Deras plan C blir nu alltså att sätta katetern på halsen istället, så imorgon blir det Huddinge igen för mammas del.Hur stort ingrepp det är vet jag inte. Provsvaren från röntgen väntar vi fortfarande på.Pratade med mamma i telefon idag, hon orkar ju inga långa stunder och vi pratde om det vanliga, det som man vet att man hinner med på några minuter. Jag frågar hur hon mår, hon svarar att det är som vanligt och sen frågar hon hur vi mår, jag berättar snabbt för att jag vill att hon ska få berätta mer om sig, och sen är samtalet över. Gud vad jag kan sakna våra samtal. Jag har inte längre någon mamma att fråga om råd. Men jag är glad att jag ändå får höra hennes röst, det betyder mycket, av flera anledningar. Min kära pappa försöker fortfarande skydda oss från sådant som vi kan bli ledsna över trots att vi talat om för honom att vi är stora nu och vill veta allt, hur jobbigt det än må vara. Så när jag får prata med mamma kan jag ganska lätt avgöra hur hon verkligen mår.Att bo så långt borta när det är som det är just nu känns mindre bra, man får ofta dåligt samvete över att man inte hjälper till mer.Vår älskade pappa drar ett stort lass och han har aldrig någonsin klagat.

På kvällen fick jag hur som helst höra väldigt glädjande nyheter som jag tyvärr måste vara lite hemlig med ett tag, men jättekul är det i alla fall och jag hade bara lust att ställa mig och studsa som en tok bredvid badkaret där Miranda satt och bada och bjöd på badvatten som hon kissat i :) Smaka mamma,jättegott sa hon hela tiden. Vilken tur att jag inte lärt mig dricka kaffe än...

Jaha då var det premiär. Kanske ska börja förklara mitt val av bloggnamn? Tio minuter en kvart är mitt mål att lägga ner per dag på att skriva här. Så namnet blev inte roligare än så.

Vad jag kommer skriva om?
Jag kommer skriva om min mamma som kämpar mot sin cancer och hur det är att vara anhörig, om min son som genomgår utredningar för att komma tillrätta med sin oro och allmänt om livet som trebarnsmor.

Varför jag börjar blogga?
Mest är det för min egen skull (det är det kanske för alla), jag tycker om att skriva, jag mår bättre efteråt och för att jag tycker om att kunna gå tillbaka och läsa vad som hänt. Däför att jag tror att jag har lättare att bearbeta allt tungt som händer och för att i samband med att min mamma blev sjuk i cancer har jag letat bloggar som en galning, för att få information och för att kunna känna igen mig i vad de går igenom. För att jag uppskattar att läsa mina vänners bloggar när jag bor så långt ifrån dem och man får en känsla av att ändå hänga med i deras liv trots att man inte hinner med dagliga eller ens veckosamtal ibland.

Mamma
Min mamma har varit sjuk i bukspottkörtelcancer/pankreascancer ganska exakt ett år. Det är dessvärre en av de dåligare sorterna att få, chansen att överleva utan tidig operation ligger mellan 2-3 procent på en femårsperiod. Min mamma hade tur och fick genomgå en tidig operation och har därför något högre överlevnadschans, det jag har kunnat hitta är en överlevnadschans på 10 procent. Operation får endast göras om man är i ett tidigt skede av sin cancer och man ska ha fysiska föruttsättningar för att klara en operation då den är en väldigt omfattande. När de öppnade upp mamma märkte de att tumören var större än vad de kunnat se på röntgenbilder och hade de vetat det innan hade det antagligen inte blivit någon operation. Men eftersom hon ändå låg där på operationsbordet gjorde de sitt bästa och hade goda förhoppningar om att de fick bort allt. Mamma "firade" sin 60-årsdag på ett sjukhem där hon skulle rehabiliteras. Mamma ville inte bli firad utan ville vänta med firandet tills hon var frisk och kunde äta igen. Mamma kan fortfarande inte äta, det har nu gått drygt ett år. Hon får besök av ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) som består av sjuksköterskor,läkare,kuratorer och sjukgymnaster två gånger per dag. De ger henne näringsdropp och håller koll på alla hennes värden. Hon får just nu också penicillin eftersom hon det här året åkt på infektion efter infektion. Hon har även drabbats av i alla fall en stroke under året och ibland tror man att det aldrig ska ta slut. Såhär efteråt känner man sig så otroligt naiv, man trodde att hon skulle återhämta sig på ett par månader efter operation och bli bra. I dagsläget väntar vi besked från röntgen som togs i samband med mammas återbesök. Har cancern spridit sig eller är det något annat som gör att hon inte kan äta? I dagsläget är min mamma mestadels sängliggande, hon klarar av att sitta uppe kortare stunder och klarar att gå kortare sträckor med levande stöd, hon orkar prata i telefon kortare stunder, men inte gärna längre än 5 minuter. När hon är som sämst behöver hon hjälp med allt och drabbas ibland av vanföreställningar.Hon har även fått beviljat hemtjänst men just nu är det min pappa med en del hjälp från min syster som tar hand om mamma. Min mamma har förändrats det här året men det har även vi runtomkring. Man märker hur olika vi reagerar på och bearbetar mammas sjukdom och något jag har lärt mig är att man genomgår en stor sorgeprocess även under tiden de finns kvar hos en. Idag skrev jag längre än en kvart och då hann jag ändå inte med allt som jag ville ;) Önskar alla en god natt och är så tacksam för allt fint jag ändå har, det gäller att fokusera på det <3