tiominuterenkvart

Jag tror det knappt själv, men nu sitter jag här, igen. Och jag kommer skriva att jag ska bli bättre på att blogga, igen.

 

Fast det tänker jag inte, skriva att jag ska bättra mig alltså. Det blir som det blir. Men jag har saknat skrivandet något fruktansvärt, det insåg jag när jag läste alla inlägg i helgen. Det är så fruktansvärt nyttigt att skriva, funkar som terapi och som minnesanteckningar.

 

Tänkte nu skriva att livet rullar på, men den är ren lögn. Livet rusar fram, i 190 ungefär. Jag försöker klamra mig fast och se till att alla får sina behov tillgodosedda och jag försöker hoppa av och ställa mig lite på sidan ibland för att hämta andan så jag vet vad jag håller på med.Men det är en utmaning och jag måste hela tiden försöka tänka på att ta en dag i taget.

Jag har haft turen att få en sådan underbar arbetskompis som numer är en mycket nära vän. Hon är så klok och omtänksam och vi har det så bra ihop.Det är tur det, hon peppar och stöttar, kommer med kloka råd och är bara alldeles underbar, och framförallt har vi väldigt roligt ihop.

 

Men jag måste ändå påstå att livet har börjat vända och vi har börjat återhämta oss. Efter TRE år med mycket tunga saker som drabbat oss verkar det som att den värsta stormen dragit över. Nu ska vi bygga upp igen.

Och nu ska jag göra något väldigt osmakligt och osvenskt, men jag tänker skriva att jag är förvånad att jag tog mig igenom det här överhuvudtaget. Det är en förskräcklig tur att man inte fattar vad som händer riktigt när man är mitt uppe i allt, och verkligen tur att man inte är medveten om vad och hur länge man ska drabbas av dessa hemska saker.

 

Det finns en sak jag kanske ångrar lite med min blogg och det är att jag varit så öppen och ärlig med Mike.Inte för egen del men för hans. Samtidigt så är vi väldigt öppna av oss allihop och jag vill inte dölja, för då verkar det vara fult och ful. Det känns bättre att säga att så här är det, så här funkar han och så är det.Annars så är jag som sagt så fruktansvärt tacksam över att jag skrev så mycket som jag gjorde.

 

De senaste åren har jag lärt mig massor om mig själv, och andra, så det är nog som talesättet säger, inget ont som inte för något gott med sig. Jag är i alla fall fruktansvärt nöjd med att jag tog steget att byta jobb, hade jag inte gjort det hade jag nog gått under. Hade jag behövt bry mig om och ta hand om andra på jobbet också hade jag inte fixat det.

 

Idag har jag unnat mig en hel eftermiddag och kväll tillsammans med min goa vän. Vi åkte hem till henne och tog en promenad, snackade massa skit och åt middag. Tanka,tanka,tanka energi. Det finns ingen härligare årstid än hösten att promenera tycker jag, alla färger, den härliga luften, lukten!Åhh helt undebart! Och det var så himla vackert där vi gick, det ända läskiga inslaget var när vi skulle gå igenom en kohage på vår promenad, men vi överlevde :) Hela den här veckan blir ganska ego. Massor mys inplanerat och saker som jag vill göra, men det är välbehövligt och jag har säkert väntat i ett år eller så och det kommer nog dröja ett år till nästa gång igen så jag försöker att inte ha dåligt samvete för det. Nä nu kallar duschen och sedan sängen. Natt natt!