31/5
Jag pratade med min vän som jag skrev om igår. Det var het ok med henne men det var så skönt att få höra henne säga det. Hon säger alltid till mig hur stark jag är men det är hon också. Och otroligt varm och god! Det kommer gå bra för henne, det vet jag. Hon kan ta hand om sig.
Vi pratade även lite om att jag bloggade så direkt om vad som hänt med mamma, att det var så starkt gjort. Men för mig handlade det inte om det. Jag har ett stort behov av att skriva av mig. Och nu efteråt är jag så otroligt glad att jag gjorde det. För jag inser nu att det var en enda stor röra i mitt huvud de första dagarna, jag hade aldrig kunnat återberätta de dagarna lika bra som jag skrev dem då. Annars så vet jag att en del tycker att det är en styrka jag har, jag blir inte handlingsförlamad när jobbiga saker händer, jag agerar. Men det kommer efteråt för mig, när andra börjar gå vidare då känner jag efter.Jag brukar skoja och säga att jag helt enkelt är lite trög, det tar ett tag innan jag fattar.
När Mikes pappa och jag gjorde slut var det likadant. Men då tog det många år för mig att våga slappna av och känna efter. Det var ju inte bara att det tog slut som jag behövde bearbeta utan allt som hände åren innan och efter det tog slut.
Vi pratade vidare om hur man hanterar det som hänt. Min vän miste också en av sina föräldrar alldeles för tidigt och jag känner därför ett extra stort stöd från henne. Hon förstår hur jag menar och hur jag känner. Hur ensam man kan känna sig med sin sorg, hur man drar sig för att prata om den man sörjer för att andra inte ska känna sig obekväma eller för att de ska tycka att man är jobbig. Hur man överdriver och blir så himla käck för att folk ska slappna av och inte tro att man ska bryta ihop så fort de ser på en.
Hon sa något så himla befriande till mig och det var att jag måste få älta det här nu ett tag. Det var så himla skönt att höra henne säga det, att det är ok, och att jag är klar med det när jag är klar.Vi pratade om det dåliga samvetet för att man känner sig glad och skrattar även ganska snart efter att dem man älskat gått bort. Vi pratade om den ibland råa humorn som speciellt jag kan ha.
Jag känner ett lugn och en harmoni nu när mamma slipper sin sjukdom. Jag tror att jag kommer känna mig ännu lugnare när begravningen är gjord.Nu har jag bara min älskade pappa att oroa mig för,och det gör jag även om han försäkrar mig om att allt är ok. Jag har börjat ta mig en allvarlig funderare på framtiden, är det verkligen här jag vill bo? Vill jag inte komma närmare hemåt?
Idag ringde jag till Anna och Tomas och berättade för dem att de var bjudna på begravningen om de ville men omtänksamma som de är så tar de hand om barnen istället <3 Det känns tryggt att lämna barnen där, även om det känts bra att ha Anna där på begravningen också.
Idag har jag varit hemme hela dagen. Tanken var att jag och barnen skulle åka till Sandra en sväng på kvällen men i den här familjen är det inte lätt att vara spontan och det beror främst på min äldste son som inte klarar av oplanerade händelser så bra. Ofta får han stanna hemma själv om han vill det men mitt samvete tillåter mig inte att lämna honom hur mycket som helst. Självklart är han även tvungen att föja med också ibland fast det blir bråk men man får välja sina strider med mer omsorg när det kommer till honom. Det allra jobbigaste för honom just nu är taxiresorna. Han blir superstressad och mår mycket dåligt över dom. De tar lång tid, han är orolig för att chauffören inte ska hitta m.m. och framförallt har han jättejobbigt med att sitta still så länge. När han kommer hem är han alldeles slut och har huvudvärk. Han får försöka stå ut ett tag till nu, snart är det sommarlov och sen börjar jag jobba och Mike kan gå på Gråttan som är som en fritidsgård, då kan jag hämta honom sen. BUP pratar nu om asperger när det gäller Mike. Mig kvittar det ju såklart egentligen,men det kan ju hjälpa honom ute i livet och det viktigaste för mig är att förstå honom.
Oj det här blev långt, man får inte ha bråttom när man läser min blogg ;) Jag har mycket på hjärtat:D
P.s. det kändes helt ok att se mammas dödsannons i tidningen, den var fin D.s
Vi pratade även lite om att jag bloggade så direkt om vad som hänt med mamma, att det var så starkt gjort. Men för mig handlade det inte om det. Jag har ett stort behov av att skriva av mig. Och nu efteråt är jag så otroligt glad att jag gjorde det. För jag inser nu att det var en enda stor röra i mitt huvud de första dagarna, jag hade aldrig kunnat återberätta de dagarna lika bra som jag skrev dem då. Annars så vet jag att en del tycker att det är en styrka jag har, jag blir inte handlingsförlamad när jobbiga saker händer, jag agerar. Men det kommer efteråt för mig, när andra börjar gå vidare då känner jag efter.Jag brukar skoja och säga att jag helt enkelt är lite trög, det tar ett tag innan jag fattar.
När Mikes pappa och jag gjorde slut var det likadant. Men då tog det många år för mig att våga slappna av och känna efter. Det var ju inte bara att det tog slut som jag behövde bearbeta utan allt som hände åren innan och efter det tog slut.
Vi pratade vidare om hur man hanterar det som hänt. Min vän miste också en av sina föräldrar alldeles för tidigt och jag känner därför ett extra stort stöd från henne. Hon förstår hur jag menar och hur jag känner. Hur ensam man kan känna sig med sin sorg, hur man drar sig för att prata om den man sörjer för att andra inte ska känna sig obekväma eller för att de ska tycka att man är jobbig. Hur man överdriver och blir så himla käck för att folk ska slappna av och inte tro att man ska bryta ihop så fort de ser på en.
Hon sa något så himla befriande till mig och det var att jag måste få älta det här nu ett tag. Det var så himla skönt att höra henne säga det, att det är ok, och att jag är klar med det när jag är klar.Vi pratade om det dåliga samvetet för att man känner sig glad och skrattar även ganska snart efter att dem man älskat gått bort. Vi pratade om den ibland råa humorn som speciellt jag kan ha.
Jag känner ett lugn och en harmoni nu när mamma slipper sin sjukdom. Jag tror att jag kommer känna mig ännu lugnare när begravningen är gjord.Nu har jag bara min älskade pappa att oroa mig för,och det gör jag även om han försäkrar mig om att allt är ok. Jag har börjat ta mig en allvarlig funderare på framtiden, är det verkligen här jag vill bo? Vill jag inte komma närmare hemåt?
Idag ringde jag till Anna och Tomas och berättade för dem att de var bjudna på begravningen om de ville men omtänksamma som de är så tar de hand om barnen istället <3 Det känns tryggt att lämna barnen där, även om det känts bra att ha Anna där på begravningen också.
Idag har jag varit hemme hela dagen. Tanken var att jag och barnen skulle åka till Sandra en sväng på kvällen men i den här familjen är det inte lätt att vara spontan och det beror främst på min äldste son som inte klarar av oplanerade händelser så bra. Ofta får han stanna hemma själv om han vill det men mitt samvete tillåter mig inte att lämna honom hur mycket som helst. Självklart är han även tvungen att föja med också ibland fast det blir bråk men man får välja sina strider med mer omsorg när det kommer till honom. Det allra jobbigaste för honom just nu är taxiresorna. Han blir superstressad och mår mycket dåligt över dom. De tar lång tid, han är orolig för att chauffören inte ska hitta m.m. och framförallt har han jättejobbigt med att sitta still så länge. När han kommer hem är han alldeles slut och har huvudvärk. Han får försöka stå ut ett tag till nu, snart är det sommarlov och sen börjar jag jobba och Mike kan gå på Gråttan som är som en fritidsgård, då kan jag hämta honom sen. BUP pratar nu om asperger när det gäller Mike. Mig kvittar det ju såklart egentligen,men det kan ju hjälpa honom ute i livet och det viktigaste för mig är att förstå honom.
Oj det här blev långt, man får inte ha bråttom när man läser min blogg ;) Jag har mycket på hjärtat:D
P.s. det kändes helt ok att se mammas dödsannons i tidningen, den var fin D.s
Kommentarer
Trackback
