tiominuterenkvart

Jag pratade med min vän som jag skrev om igår. Det var het ok med henne men det var så skönt att få höra henne säga det. Hon säger alltid till mig hur stark jag är men det är hon också. Och otroligt varm och god! Det kommer gå bra för henne, det vet jag. Hon kan ta hand om sig.

Vi pratade även lite om att jag bloggade så direkt om vad som hänt med mamma, att det var så starkt gjort. Men för mig handlade det inte om det. Jag har ett stort behov av att skriva av mig. Och nu efteråt är jag så otroligt glad att jag gjorde det. För jag inser nu att det var en enda stor röra i mitt huvud de första dagarna, jag hade aldrig kunnat återberätta de dagarna lika bra som jag skrev dem då. Annars så vet jag att en del tycker att det är en styrka jag har, jag blir inte handlingsförlamad när jobbiga saker händer, jag agerar. Men det kommer efteråt för mig, när andra börjar gå vidare då känner jag efter.Jag brukar skoja och säga att jag helt enkelt är lite trög, det tar ett tag innan jag fattar.

När Mikes pappa och jag gjorde slut var det likadant. Men då tog det många år för mig att våga slappna av och känna efter. Det var ju inte bara att det tog slut som jag behövde bearbeta utan allt som hände åren innan och efter det tog slut.

Vi pratade vidare om hur man hanterar det som hänt. Min vän miste också en av sina föräldrar alldeles för tidigt och jag känner därför ett extra stort stöd från henne. Hon förstår hur jag menar och hur jag känner. Hur ensam man kan känna sig med sin sorg, hur man drar sig för att prata om den man sörjer för att andra inte ska känna sig obekväma eller för att de ska tycka att man är jobbig. Hur man överdriver och blir så himla käck för att folk ska slappna av och inte tro att man ska bryta ihop så fort de ser på en.
Hon sa något så himla befriande till mig och det var att jag måste få älta det här nu ett tag. Det var så himla skönt att höra henne säga det, att det är ok, och att jag är klar med det när jag är klar.Vi pratade om det dåliga samvetet för att man känner sig glad och skrattar även ganska snart efter att dem man älskat gått bort. Vi pratade om den ibland råa humorn som speciellt jag kan ha.

Jag känner ett lugn och en harmoni nu när mamma slipper sin sjukdom. Jag tror att jag kommer känna mig ännu lugnare när begravningen är gjord.Nu har jag bara min älskade pappa att oroa mig för,och det gör jag även om han försäkrar mig om att allt är ok. Jag har börjat ta mig en allvarlig funderare på framtiden, är det verkligen här jag vill bo? Vill jag inte komma närmare hemåt?

Idag ringde jag till Anna och Tomas och berättade för dem att de var bjudna på begravningen om de ville men omtänksamma som de är så tar de hand om barnen istället <3 Det känns tryggt att lämna barnen där, även om det känts bra att ha Anna där på begravningen också.

Idag har jag varit hemme hela dagen. Tanken var att jag och barnen skulle åka till Sandra en sväng på kvällen men i den här familjen är det inte lätt att vara spontan och det beror främst på min äldste son som inte klarar av oplanerade händelser så bra. Ofta får han stanna hemma själv om han vill det men mitt samvete tillåter mig inte att lämna honom hur mycket som helst. Självklart är han även tvungen att föja med också ibland fast det blir bråk men man får välja sina strider med mer omsorg när det kommer till honom. Det allra jobbigaste för honom just nu är taxiresorna. Han blir superstressad och mår mycket dåligt över dom. De tar lång tid, han är orolig för att chauffören inte ska hitta m.m. och framförallt har han jättejobbigt med att sitta still så länge. När han kommer hem är han alldeles slut och har huvudvärk. Han får försöka stå ut ett tag till nu, snart är det sommarlov och sen börjar jag jobba och Mike kan gå på Gråttan som är som en fritidsgård, då kan jag hämta honom sen. BUP pratar nu om asperger när det gäller Mike. Mig kvittar det ju såklart egentligen,men det kan ju hjälpa honom ute i livet och det viktigaste för mig är att förstå honom.

Oj det här blev långt, man får inte ha bråttom när man läser min blogg ;) Jag har mycket på hjärtat:D

P.s. det kändes helt ok att se mammas dödsannons i tidningen, den var fin D.s

Så går livet till just nu. En dag i taget. Men jag mår bra så oroa er inte. Jag tänker på mamma och det kommer ledsna stunder men i stort fokuserar jag på det fina i livet och är fast besluten att ta vara på alla glada stunder.Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att jag ska ringa till mamma eller tänka att det ska jag berätta för henne nästa gång vi ses, men det går ju inte. Beror det på gammal vana eller för att man inte riktigt förstått ännu? Jag pratar med henne i huvudet oftare och oftare och tänker mycket på vad hon skulle ha gjort i vissa situationer.Första året ska ju vara värst sägs det, för då upplever man alla högtider utan sin kära. Imorgon kommer dödsannonsen in i tidningen, det kommer nog bli lite jobbigt att se, men det är något jag vill utsätta mig för eftersom jag tror att det är viktigt för mig för att jag ska kunna förstå.

Idag har det inte blivit mycket gjort. Vi har haft en toppen helg med gäster och myst men idag var det skönt att ta det lite lugnt. På kvällen var vi på avslutning/familjekväll på Mirandas dagis och sen åkte vi och handlade. Jag bjöd in mig på fika hos grannen när jag kom från affären och klockan vart sent innan barnen kom i säng.

Det här med vänner är något som jag funderat mycket på....man har ju märkt en hel del nu under tiden man haft det tufft. Vilka som finns där och verkligen gör det på riktigt och vilka som säger att de gör det men inte gör det. Jag är inte ute efter att kasta skit nu på någon utan är bara öppen med mina funderingar som den analyserande varelse jag är,på gott och ont! I mitt analyserande ingår det såklart en hel del självrannsakan och jag inser att jag många gånger själv inte funnits där tillräckligt mycket. Anledningana till varför man inte finns där är nog nästan lika många som det finns människor.I mammas fall tror jag nog att alla inte förstått hur dålig hon faktiskt var och att höra på mitt tjat om detta i över ett års tid kan nog vara påfrestande för många, men det fanns dom som stod ut och förstod hur viktigt det var för mig och dom kommer jag vara evigt tacksamma. Men jag tror och hoppas att mammas bortgång gör att jag kommer ha lättare för att finnas där för de som är viktiga för mig. Just nu har jag en kär vän som gå igenom en säkert mycket jobbig tid men fick reda på först häromdagen vad som hänt. Hon ville skona mig från hennes bekymmer och även om jag tycker det var så himla fint tänkt av henne och ett bevis på vilken omtänksam och fin människa hon är så fick jag så dåligt samvete. För jag vill verkligen finnas där för henne. Vi bestämde att vi skulle höras när det lugnat sig lite för hennes del men jag tänker nog ringa imorgon. Jag bara måste få veta hur hon mår.
Samtidigt som man sållat bort en och en annan människa i och med det som hänt så har det faktiskt tillkommit en. En gammal väns lillasyster som också förlorade sin mamma nyligen i samma otäcka sjukdom. Våra pratstunder betyder mycket och jag tycker det är fint att man kan finna varandra i svåra stunder också!

Sov så gott!

Herre jösses vad det kan vara livat i det här huset ibland. Men nu sover alla utom jag, för jag bakar bullar. Ja okej, jag äter en hel del bulldeg också ;) Men nu står de och jäser en sista gång. Ska fortsätta med städningen när jag bloggat färdigt här. Imorgon fyller våran minsta prins ett år, det är helt sjukt. Och vilka tvära kast här i livet. Sorg när mamma går bort ena dagen och glädje den andra.

Idag fick jag återigen höra en mycket tråkig nyhet. En arbetskamrat dog helt plötsligt igår. Hon var bara i trettioårsåldern och var på teater när hon bara föll ihop. Jobbet hade försökt nå mig hela dagen och inte förräns nu ikväll fick Cissi tag på mig och berättade. Jag känner mig alldeles avtrubbad, precis som jag inte orkar ta in mer död nu. Orkar nog inte ta in så mycket alls förresten. För ungefär ett år sedan dog en annan arbetskamrat när hon var på väg hem från jobbet. Hon var stressad och gick ut i gatan och blev påkörd av en buss. Jag jobbade den dagen dödsbudet kom och då var det just den här tjejen som dog igår som hämtade in mig till kontoret, hon kom ofta in och pratade med mig när jag hade lunch och hon var fantastiskt snäll mot mig när jag var ny på jobbet, ja annars också såklart men hon var samtidigt en sådärn pratglad typ som man ibland kunde bli irreterad på, något man får dåligt samvete för nu. Jag fattar det helt enkelt, man dör inte så när man bara är trettio år. Stackars hennes familj, hennes mamma. Fy för att överleva sina barn! Mina tankar går till dom!

Jag fick en bra start på dagen idag i alla fall. När jag lämnade Miranda på dagis sprang jag på Jessica, som har barn i samma åldrar som mig och vi umgås på fritiden ibland. Hon bjöd hem mig på frukost och det var härligt att bara snacka skit, och betydligt lugnare när vi bara hade de små.Men som sagt, nu på kvällen rann all energi av mig!

Vila i frid Linda <3

Ja jag vet inte riktigt vad jag ska skriva så jag rabblar väl på. Var till öppna förskolan med barnen där vi mötte upp Sandra och Devin. Tror inte Sandra var jätteroad av ÖF men ställde upp som den goa vän hon är ;) Miranda och Milton hade skoj i alla fall och det var skönt för mig att komma hemifrån. Hemma blev det mys och fix,hämta Mike hos en kompis och sen kom Cici och Ida förbi en sväng och fikade. När de åkt och jag lagt Milton gick jag ut på en promenad. Så himla skönt att få andas lite, vara helt för sig själv med musiken i hörlurarna. Sortera tankar och känslor. Mike är på väg in i en jobbig period igen tror jag. Med jobbig menar jag inte att han är jobbig utan en jobbig period för honom som i förlängningen även blir jobbig för oss alla. Han har fått svårt att sova och är sur och trött men han kan ändå inte sova. Det är det som är dilemmat, därför har vi fått sömnmedicin men jag vill ge honom den först när jag märker att problemet håller i sig.Kanske beror det på att mamma gått bort. Tyvärr har jag inte alls min vanliga toleransnivå mot någon just nu. Suck!

Har pratat med pappa ikväll. Han har varit på Fonus idag. Datum är bestämt, dödsannons är fixad, jag ska se om jag kan lägga upp den här senare. Det blev den dikten/versen jag skrev. Jag tog på mig ett nytt uppdrag idag. Jag ska se om jag kan fixa en krans till kistan, får försöka ta tag i det tills imorgon. Vi vill göra den lite mer personlig så jag vet inte om våra önskemål kommer kunna tillgodoses men vi har en granne som driver flera blomsterhandlar som vi är lite bekant med som jag tänkte fråga. Har fler samtal som skulle behöva ringas,ska försöka ta tag i det också imorgon.

Nä dags att sova, idag blev det ingen middagslur så nu är jag allt lite trötter!

I sakta tempo hoppas jag att jag är på väg tillbaka. Niclas jobbade idag och dagen har flutit på utan problem. Körde Mike och Miranda till skola och dagis p åmorgonen. Både Mike och Miranda var glada över att få komma tillbaka. När jag kom hem ringde jag lite samtal som behövde klaras av och sen gick jag och Milton och sov. Jag är trött, tydligen väldigt vanligt vid sorg. Sedan var jag och hämtade Miranda, gick en promenad i hopp om att de skulle somna men icke. Väl hemma igen ringde Mike som missat skoltaxin och så kom Sandra och barnen och fikade och lekte en sund. På kvällen var jag och Annika ute på promenad, skönt att röra på sig. Nu hamna jag i soffan men ska försöka dra mig ut mot duschen så småningom.

Imorgon ska pappa till Fonus och prata begravning. Hoppas på ett datum så jag kan förbereda mig mentalt. Jag bävar så infor den!

som mamma fick somna in, klockan 19:30.. Jag försöker verkligen tänka på hur skönt det måste vara för henne. Fast ibland känner jag mig arg och tycker livet är orättvist. Men då är det egentligen cancern jag blir arg på inte att hon till slut fick slippa ifrån alla plågor. Jäkla skitsjukdom! Igår kändes det lite bättre, jag hade även ett terapisamtal med Anna. Idag känns det helt ok, men mamma är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista när jag somnar. Jag drömmer mycket om henne också.

Ikväll ska jag jobba. Cici ringde och jag hade svårt att säga nej. Jag tror att det är ett försök från hennes sida att trösta mig och få mig att tänka på annat en stund för jag vet att de hade en annan som kunde hoppa in.Så vi får se hur det går, jag kan ju säga att jag är virrigare än vanligt.

Det känns konstigt att tänka på att mamma levde för en vecka sedan vid den här tiden.

Idag har jag en tung dag. Jag kämpar mot gråten mest hela tiden men jag har fått lite gjort i alla fall. Har städat och varit iväg och handlat. Imorgon ska vi fira Niclas med hans bror med familj. Det måste ju vara så, livet måste fortsätta rulla på.Ikväll ska det fixas fredagsmys och om en vecka ska det ordnas ettårskalas. Roliga saker men jag känner inte glädjen, jag hoppas att den kommer tillbaka snart.Att det känns bättre redan imorgon.

Jag sover ganska mycket. Så fort jag vaknar tänker jag att det var en marddröm men det är det ju inte. Det är skönt att Niclas tog ledigt i alla fall. Men på måndag drar livet igån igen på riktigt.

Jag har skrivit en vers till dödsannonsen som jag väntar på att de andra ska godkänna eller om de vill ändra. Jag har lyssnat på en del musik till begravningen. Får se vad det blir.

Pratade med Åse idag. Vi konstaterade att det vi fasat så mycket för nu har inträffat, vi jar förlorat en av våra älskade föräldrar. Och fast det är jobbigt så känner vi såklart att vi kommer fixa det här. Det finns många glada stunder kvar att uppleva.

Att dö kan inte vara farligt när livet bjudit på en hårdhänt strid. 
Att somna in, att bäras bort helt varligt, 
kan inte vara mer än stilla frid.

En jättefin vers, men det är inte den som jag skrivit.

Mamma

Det finns saker jag ångrar så, att jag inte kramade och pussade Dig mer, men sanningen är att jag var rädd att göra Dig illa.
Jag ångrar att inte sa till Dig hur oftare hur mycket jag älskar Dig och framförallt vad jag älskar med Dig! Sanningen är att jag var rädd att Du skulle ta det som ett farväl, att jag gett upp hoppet om att Du skulle klara detta. Jag levde också i tron att när den dagen kom skulle det finnas tid att säga allt det där, så jag höll inne med allt.

Jag ville berätta för Dig vilken fantastisk mamma Du är. Vilken tur jag haft som fått Dig som mamma. Hur mycket jag tyckte om att gosa in mig i din famn och ligga mot din kind. Hur mycket jag tyckte om Din sång. Hur jag längtade efter Dina kramar under dagen när jag var mindre.Hur mycket våra telefonsamtal betydde när jag var vuxen, hur skönt det var att veta att du fanns där. Jag ville berätta hur vacker du är!

När du var sjuk så ville jag säga hur rädd jag var, hur duktig du var som kämpade! Hur jobbigt det var att se Dig må så dåligt. Hur arg och orättvist jag tyckte det var med alla bakslag. Jag ville fråga Dig om Du var rädd, hur Du trodde att det skulle gå, på slutet vågade jag inte fråga för jag var rädd för att höra Ditt svar.

Det var många gånger som jag hejdade impulsen att krypa ner i sängen bredvid dig och hålla om Dig, det ångrar jag nu.

Jag hoppas så att Du har det bra nu och att Du inte förstod vad som hände, eller att om Du gjorde det, såg det som en befrielse.

Jag älskar Dig så mycket, och Tack för allt!

Jag kommer sakna Dig, varje dag resten av mitt liv men tröstar mig med att det här var bäst för Dig!

Du finns med mig i tankar och hjärta.

Vila I Frid min älskade Mamma.

Nu har jag varit och klappat om min älskade mamma för sista gången. Det var lite ångestladdat innan att veta att det var sista gången som jag skulle kunna klappa hennes kind, snurra hennes hår mellan fingrarna. Jag är så glad att jag såg henne hemma först, och det är något som jag alltid kommer rekommendera till andra om de vill se den som gått bort. Att de ska göra det så snart som möjligt. Hon var så kall nu, och hon hade redan börjat förändras i huden. Jag vet att man kan få se dem igen innan begravningen men mamma ska ju obduceras + att det kan dröja några veckor innan begravning och hon hinner förändras ännu mer, så jag vill att idag ska vara den sista gången.Kanske ändrar jag mig. Jag kommer nog alltid förknippa lilja med  mammas bortgång. Eftersom mamma hade fyllt år bara en vecka innan fick hon liljor av oss i sin bukett, det luktade och luktar fortfarande så starkt av det i hennes rum.

Min älskade fina mamma, jag saknar dig så!!!!!!

Nu har det gått lite mer än ett dygn sen mamma lämnade oss. Jag fick inte många timmars sömn inatt men har inte kännt av någon trötthet under dagen. Vi har nog alla åkt berg och dalbana under hela dagen, ibland skrattar vi och ibland gråter vi. Jag och Åse gick över till vår granne som bor närmast och talade om vad som hänt, det kändes bra att ge henne beskedet personligen. Sedan åkte jag till Anna för att prata av mig en stund och låna lite kläder. Jag kom oanmäld och mitt i lunchen. Jag blev så rörd av att se deras medkänsla och omtanke. Just då hade jag en "stark" stund men det kändes så skönt att få krama henne och berätta vad som hänt.

Jag har också insett  att man gråter ju av så fruktansvärt många olika anledningar. Ibland gråter jag för att jag saknar min mamma, ibland för att jag tycker så synd om de andra, ibland för hur mamma kämpade och ibland för att vi inte hann säga hejdå, ibland för att jag har dåligt samvete,ja hur många anledningar finns dèt egentligen?

Tove och jag lagade lunch när hon kom och sen pratde vi i timmar. Pappa jobbade en stund och Åse åkte hem till sig och sov en stund. När vi hade skrattat och gråtit och halsarna var torra gick vi ut och pysslade i trädgården. Imorgon tänkte jag plantera lite blommor, det hade nog mamma tyckt om.

När de andra kom beställde vi mat och sen började vi prata om begravning. Vi har stommarna nu för hur vi tror hur mamma ville ha det, nu ska det bara fyllas med innehåll. Vi var även ute och gick en kvällspromenad allesammans, det var skönt.

Imorgon ska jag få se min mamma igen. Jag antar att det blir sista gången så jag ska försöka sova och ladda energi. Jag är så lyckligt lottad ändå som har en sådan fin familj och så fina vänner

Vår fina älskade mamma har lämnat oss nu! Det hela gick så fruktansvärt fort, så fort att vi inte ens tror att mamma förstod vad som hände.

Jag fick samtalet runt åtta tiden igårkväll och förstod ganska snart vad pappa skulle säga när han frågade om jag hade Niclas hemma hos mig. Jag kände genast att jag ville åka upp. Oduschad och dan åkte jag snabbt upp utan att egentligen packa någonting. Så himla skönt att Niclas bara lätt mig åka, även fast de först ville att jag skulle ta tåget eftersom de var oroliga hur jag skulle kunna köra.

Färden upp kändes oändligt lång, jag ringde en del samtal och däremellan snurrade miljoner tankar. Jag hämtade upp Åse på vägen och när vi kom fram var det personal hos mamma som gjorde iordning henne. Vi satte oss i vardagsrummet och pappa berättade vad som hänt. Vi pratade i några timmar och sedan gick jag och pappa in till mamma. För mig kändes det så viktigt att få se på henne, ta på henne.Första gången orkade jag inte vara inne så länge andra gången satte jag mig brevid henne. Klappade henne,pussade henne och talade om hur mycket jag älskade henne och vilken bra mamma hon varit.Hon var så fin, det såg ut som hon sov.I händerna höll hon en gullviva som sköterskan som var här när hon gick bort plockat åt henne.Jag är så glad att pappa hade någon annan här hos sig när detta hände. ASIH har varit så himla underbara, och är en förebild på hur svensk vård borde fungera. Jag kommer inte gå in exakt på hur det gick till när mamma gick bort, men pappa ringde ialla fall efter ambulans men de skickade inte någon, då ringde pappa ASIH som snabbt var på plats och sköterskan kanske bara hann vara här i en halvtimme innan det var över, sköterskan var tydligen också lite chockad över det snabba förloppet. Det jobbigaste var när de kom för att hämta mamma. ASIH sköterskorna kom innan och förberedde oss på hur det hela skulle gå till, vi valde allihop att inte titta på när mamma lyftes över på båren och täcktes över. För mig räckte det med att se när hon bars ut, det blev så fruktansvärt definitivt då! Att mamma låg och "sov" i sin säng och vi satt och prata för oss själva hade ju blivit en vana det sista året, likaså att man gick in till henne då och då och pratde med henne, ibland utan att egentligen få några svar, men hon var alltid hemma!

Idag är det en ny dag. Vår andra syster Tove kommer upp och vi kommer behöva samtala kring mycket praktiskt, såsom begravning och annat. Jag hoppas på att få se mamma en gång till, jag tror att även Tove vill se henne.En del samtal kommer behöva ringas och ja jag vet inte allt som behöver göras egentligen. Det är himla skönt att var här i alla fall.

Här är allt som vanligt! Det bakas och äts kakor var och varannan dag och det visar sig på vågen, fruktansvärt deprimerande. I skrivande stund springer Miranda och hämtar smörgåsar och kakor och jag min dumme f-n trycker i mig. Vi har haft en snabbrepris av vintern men nu verkar våren var här igen, det är väl för väl det.

Var hos tandläkaren igår, för att få veta att jag behöver besöka dem två gånger till. Tandsten och ett hål. Tänder börjar kännas som en lyx jag inte har råd med. Smtidigt är de jäkligt bra att ha när man ska äta allt smarrigt.

Jag och Niclas går i skift här hemma, uppskattar inte riktigt hans em veckor på det viset. Fast jag njuter på kvällarna när jag får en stund, HELT för mig själv. I helgen ska jag nog ta mig en snabbvisit till mamma som fyller 61 år på lördag. Funderar även på att unna mig lyxen att åka upp på fredag och fixa håret hos svärmor och sova över hos Åse och Conny och bara vara ett dygn, vad tror ni om det?

Annars längtar jag mest efter att börja jobba, hur sjukt är inte det? Men jag behöver rutinerna, känna att något händer. Jag bara går och stampar just nu, jag vill ta tag i mitt liv. Ta mig framåt. Fast det gör jag ju, att fostra barn är ju verkligen att ta sig framåt och utvecklande, men det mesta känns så enformigt nu. Jag skulle behöva vinna en eller några miljoner, det skulle pigga upp ;)

Mamma är i alla fall bättre från lunginflammationen nu. Hon kräks fortfarande dock. De cancerbloggar jag följt har upphört, två har gått bort och en av dem har avslutat för att lägga all sin energi på att bli frisk. Jag har fått upp hoppet lite grann om att mamma faktiskt kan vara en av de där 10 % som överlever. Men samtidigt vet jag ju att det finns i bakhuvudet  att det kan gå illa också, bland annat därför det känns viktigt att komma upp på hennes födelsedag även fast hon inte kommer orka sitta uppe eller ändå inte kan äta.Fast vad köpen man till henne? Någon idé?

Kände mig fruktansvärt dum idag när jag pratade med mamma i telefon, för jag sa någt om att jag längtade efter att jobba och inte bara gå hemma. Jag är ju ialla fall frisk och orkar vara uppe och kan äta, vem är jag att klaga? Antar att det är jag i ett nötskal.....