tiominuterenkvart

Inser att jag inte skrivit sedan innan begravningen...och det var ju ett tag sedan.
Vad ska jag skriva om den då?Att den var fin? Vacker musik? Den var fruktansvärt jobbig. Musiken väckte många minnen och visst,den vita kistan var fin och alla blommor på och runt om den men den innehöll ju min fina mamma som jag mycket hellre velat ha hos mig.Många var ledsna och på något sätt var det skönt att veta att fler saknade mamma. Att hon varit betydelsefull för fler än oss i familjen.En vän till familjen som vi inte träffat på många år tittade mycket på mig under begravningen och minnesstunden efteråt och till sist kom hon fram och förklarade varför. Hon tyckte att jag var så lik mamma. Det värmde att höra det!

Innan begravningen hade vi fullt ös hemma hos pappa för det behövde verkligen städas och röjas så jag höll väll på ända tills en halvtimme innan det var dags att åka. Ganska bra egentligen för då behövde man inte tänka för mycket innan. Efter minnesstunden följde släkten med hem till pappa där vi bjöd på mat och dricka. Vi systrar servade alla hela kvällen. Otroligt skönt att kunna göra det för pappa. Bara låta honom sitta med sina bröder och systrar och prata och vara. Jag och Tove var vakna till fyra på morgonen och pappa och hans bror Ove var vakna till 6 på morgonen.Man ville inte riktgt gå och lägga sig, släppa taget om den dagen då mamma begravdes Man visste att när man vaknade upp nästa gång skulle man verkligen behöva försöka ta sig vidare. Men självklart glömmer jag henne aldrig.

Innan begravningen var det ju också fullt kaos hemma eftersom Niclas blev inlagd på sjukhuset för sin blindtarm. Som tur var fick han permis över mammas begravning men just innan vi fick veta att han verkligen skulle få komma så var jag på bristningsgränsen för hans värden försämrades och han hade fortfarande ont, till råga på allt ville min svägerska att jag skulle hjälpa till med hennes barn också. Som att jag inte hade nog med mina egna barn och min egen situation just då.Men jag sa faktiskt ifrån, för en gångs skull.

Vad som har hänt sedan dess så? Jag vet faktiskt knappt alls vad vi har haft för oss. Dagarna går, jag vill börja jobba. Jag har inte jobbat på riktigt på tre år, bara hoppat in. Vi gör småsaker varje dag, någon liten utflykt här och där, inga stora grejer. Milton har fått sitt första kruppanfall, lyckligtvis lyckades vi häva det.

I helgen hade vi barnvakt för andra gången i Miltons liv. Första gången var vid mammas begravning, Tack snälla rara Anna och Tomas! Och nu i helgen var det för ett roligt syfte, fest med Niclas jobbarkompisar. Åse och Conny var barnvakt och allt gick finfint. Jag hade det väldigt bra med de ruskigt trevliga människorna som var med på festen.Vi kom hem vid tretiden och Niclas mådde som han förtjänade dagen efter och kom inte upp förrän vid två på em.En annan gick upp vid halv åtta med barnen, var så himla mysigt att kramas med dem. Nu är vi förkylda jag och småbarnen. Mike har haft en kompis här idag trots det och vi är hundvakt åt min syrra. Jag har inte fått mycket alls gjort här hemma, barnen är väldigt gnälliga och mammiga. Nu sover de så gott och jag valde att sätta mig här istället för att städa. Så måste man få göra ibland.