tiominuterenkvart

Min dag började inge bra. Jag sov hela natten i Mirandas säng eftersom hon hade feber och kräktes igår lagom tills jag kom in med de varma mackorna till soffan och solsidan. So here we go again kändes det som. Jaja på morgonen vaknade vi vid sex och Miranda mådde som vanligt men jag ringde ändå och sjukanmälde henne. Niclas drog iväg vid halvåtta med grabbarna till skolan och sen var jag skitsur. Mest på honom men även rent allmänt. Vad som är fel? Allt! Jag har mens (inte mitt fel), jag hinner inte träna som jag vill (mitt och Niclas fel),jag äter onyttigt( mitt och mensens fel ;), barnen är sjuka hela tiden( vet inte vems fel det är?), vi får aldrig några provsvar från mammas röntgen(är det bra eller dåligt att det tar sådan tid..eller betyder det ingenting bara att de har mycket att göra?), Niclas och jag hinner aldrig träffas(vårat eget fel antar jag), Niclas gör av med massa pengar och jag försöker spara(Niclas fel)...ja jag kan inte komma ihåg allt. Niclas drog iväg så tidigt imorse för att han ska jobba extra för att få ihop pengar till grabbresan till Åre. Så han drog halv åtta och slutar klockan tolv inatt. Och han vill ju ha så himla mycket pengar med sig...så jag gick här och kokade över allt som jag tänkte på. En del är väl befogat men det mesta är bara strunt, sådant som jag stör mig på bara för att jag har mens.

Hur som helst så kändes det nästan som bortblåst efter ett samtal med min älskade Anna <3 Hon får mig alltid att må bra igen. Man har ju en del vänner, många av dem skulle man ju klara sig utan men Anna skulle verkligen fattas mig. Hon är en av få som verkligen stöttat mig nu genom den tyngsta tiden i mitt liv. Och jag kan nog va en pain in the as ibland med mitt ältande ;) Så tack kära fina underbara Anna att du finns i mitt liv.

På kvällen åkte jag och handlade till min svägerska och åkte dit. Städade kattlådan och tog med mig Amanda hem så får hon sova hos oss så kanske Jeanette kan ta sig till akuten och få huvudet kollat. Jag vet inte om jag tror att de kan göra så mycket men det skulle nog bli lugnast för alla om hon får det undersökt ordentligt. Slipper vi fundera på om det är någon blödning eller inte. Nu ska det bli spännande och se när de somnar. Amanda har nämligen också svårt att somna och sova hela nätter, i alla fall hos oss. Hemma sover hon oftast i mammas säng  säger hon och det får hon ju inte göra här. Nu blev ögonlocken tunga, ska nog göra mig redo för sängen...Förr i tiden, för ungefär nio år sedan jobbade Niclas exakt samma tider men då bodde vi i Avesta, och då brukade jag alltid hålla mig vaken tills han kom hem. Tror inte det finns en chans till det nu, inte idag i alla fall. Men så konstaterade ju Anna och jag idag i vårat telefonsamtal att hon blir ju för fasiken 26 och jag 27, så det har ju sin förklaring. God natt!