tiominuterenkvart

inför morgondagen. Jag håller tummarna för att det har något svar att ge oss angånde mamma och även för att det är ett positivt besked. Men även om det är positivt nu så måste vi åndå vänta FYRA år till innan hon blir friskförklarad. Det är ju helt sjukt och känns fruktansvärt tungt när man tänker på det såhär. Som tur är kan man koppla bort det. Eller det är kanske inte alls tur, det kanske är jättedumt att man gör det, jag vet inte.

Man reagerar ju så himla olika. Jag har till exempel inte gråtit särskilt mycket. Två eller möjligtvis tre gånger under det här dryga året. På film och tv gråts det ju floder, så i början kände man sig lite konstig för att man inte var mer ledsen. Jag grät när jag förstd att det var en tumör och jag grät när vi varit och hälsat på mamma på sjukhuset sist hon låg inne. Vi satt på Mc Donalds och åt. Pappa,jag, Milton och mina två systrar. Vi hade precis varit hos mamma och hälsat på och hon ville verkligen inte vara där, man såg på henne hon hopplöst hon tyckte att allt var.Kanske var det också då som jag själv började tycka att allt kändes hopplöst. Det kändes absolut som att mamma gett upp men jag började även ifrågasätta om jag också gett upp. Hur som helst satt vi och prata om att vi måste peppa mamma, ge henne något att se fram emot och samtalet gled in på hur mamma var innan jag och Åse fanns.Och det var så sorgligt på något sätt att höra pappa berätta om mamma. Så då grät jag, mitt bland alla människor, jag som annars på senare år fått lite svårt för det.

Sen har jag varit arg också. Arg på mamma för att hon är så "mesig". Jag VET att det är helt fel och låter säkert både jättekallt och dumt av mig men jag antar att jag egentligen är arg på cancern men att det är lättare att bli arg på mamma, för att jag tycker att hon bara borde ge sig faan på att bli frisk. Nu funkar det ju inte så men hjärtat känner så.

Trött har jag däremot varit. JÄTTETRÖTT, och det har jag varit sen vi fick reda på diagnosen.Och jag letar information, både fakta och om andra människor som vait med om det själva eller anhöriga. Men det finns inte så mycket information att få, speciellt inte för de som blivit opererade. Jag kan nog bli jobbig på det viset, för jag skulle nog kunna ställa tusen frågor, och sen ytterligare tusen följdfrågor på det ;) Jag vet inte om informationen hjälper mig eller skrämmer mig men jag måste ändå ha den. Jag har ju även en del erfarenhet av just cancer genom mitt jobb eftersom jag jobbat i ett team som specialinriktat sig på palliativa (döende) patienter. Flertalet av dem var ju just döende i sin cancer och det är jobbigt när man tycker sig känna igen vissa saker hos mamma.

Som ni förstår har jag tänkt en hel del på mamma idag. Det började nog när jag diskade en gammal saftflaska och kom att tänka på raberbersaft. Mamma gjorde alltid det till oss när vi var små och jag kom på att jag slarvat bort receptet och att jag måste be om ett nytt.Först tänkte jag att det kan vänta ett tag för det är ju inte dags än för att göra saft men sen kom nästa tanke att mamma kanske inte ens finns här då, och även om hon finns kanske hon inte kan tala om det för mig eftersom hon har det i huvudet.Och det är då hjärnan börjar gå på högvarv, vad mycket det är man skulle vilja fråga henne innan hon försvinner!
Nu ska man inte måla fan på väggen, jag vet, men jag tror att jag måste få tänka så, att jag måste få förbereda mig på att det kan bli så. Pappa verkar inte alls tänka dessa tankar, eller så döljer han det bara väldigt väl. Och man kan se på det på olika sätt, antingen är han positiv eller så är han naiv. Jag föredrar att se honom som positiv och jag tycker att han är så himla fin som inte ger upp hoppet. Han finns där för min mamma på ALLA sätt och jag blir så varm när jag tänker på det!Han lovade mamma för herrans massa år sen att han skulle finnas där i nöd och i lust, och han håller som alltid, det han lovat.