Man ska inte ropa hej....
innan man är över ån. Kräktes imorse, och eftersom jag precis varit magsjuk trodde jag först att det kommit tillbaka men efter en stund kom den kära värken som jag så väl känner igen, mensvärken. Denna värk som får mig att kräkas och ibland svimma, värken som är värre än att föda barn enligt mig. Så jag fick böja mig för denna djävulska värk och ringa hem Niclas som fick skjutsa grabbarna till skolan och sen återvända till jobbet. Miranda fick vara hemma från dagis och jag fick ändra mina planer för dagen. Men dagen har blivit riktigt bra ändå. Sandra och hennes sötgötar kom hit och höll oss sällskap ett par timmar, jag har varit ute på en promenad och efter att Sandra och barnen åkt var jag och Miranda ute i nån timme. Hon cyklade på sin trehjuling för första gången här hemma. Hon var otroligt duktig så jag misstänker att hon gjort det på dagis förut. Jag är inne i en pysselperiod och försöker få med mig barnen, det går sådär. Jag har i alla fall ritat en söt nallebjörn idag ;)
Mamma skulle ha satt in en PICC-line idag, det är en venkateter som sätts in i armen. Där ger de henne dropp, mediciner och de kan även ta blodprover därifrån. Helt perfekt eftersom mamma är svårstucken, tyvärr lyckades det inte, de hittade ingen tillräckligt bra ven. Mamma har tidigare haft en CVK, också en kateter men den sitter på bröstet istället och det är ett större ingrepp eftersom det blir mer som en operation när den ska sättas dit. Eftersom mamma har haft så många infektioner tror man att den kan vara orsaken och den har därför tagits bort och tanken var att den skulle ersättas med PICC-line. Deras plan C blir nu alltså att sätta katetern på halsen istället, så imorgon blir det Huddinge igen för mammas del.Hur stort ingrepp det är vet jag inte. Provsvaren från röntgen väntar vi fortfarande på.Pratade med mamma i telefon idag, hon orkar ju inga långa stunder och vi pratde om det vanliga, det som man vet att man hinner med på några minuter. Jag frågar hur hon mår, hon svarar att det är som vanligt och sen frågar hon hur vi mår, jag berättar snabbt för att jag vill att hon ska få berätta mer om sig, och sen är samtalet över. Gud vad jag kan sakna våra samtal. Jag har inte längre någon mamma att fråga om råd. Men jag är glad att jag ändå får höra hennes röst, det betyder mycket, av flera anledningar. Min kära pappa försöker fortfarande skydda oss från sådant som vi kan bli ledsna över trots att vi talat om för honom att vi är stora nu och vill veta allt, hur jobbigt det än må vara. Så när jag får prata med mamma kan jag ganska lätt avgöra hur hon verkligen mår.Att bo så långt borta när det är som det är just nu känns mindre bra, man får ofta dåligt samvete över att man inte hjälper till mer.Vår älskade pappa drar ett stort lass och han har aldrig någonsin klagat.
På kvällen fick jag hur som helst höra väldigt glädjande nyheter som jag tyvärr måste vara lite hemlig med ett tag, men jättekul är det i alla fall och jag hade bara lust att ställa mig och studsa som en tok bredvid badkaret där Miranda satt och bada och bjöd på badvatten som hon kissat i :) Smaka mamma,jättegott sa hon hela tiden. Vilken tur att jag inte lärt mig dricka kaffe än...
Mamma skulle ha satt in en PICC-line idag, det är en venkateter som sätts in i armen. Där ger de henne dropp, mediciner och de kan även ta blodprover därifrån. Helt perfekt eftersom mamma är svårstucken, tyvärr lyckades det inte, de hittade ingen tillräckligt bra ven. Mamma har tidigare haft en CVK, också en kateter men den sitter på bröstet istället och det är ett större ingrepp eftersom det blir mer som en operation när den ska sättas dit. Eftersom mamma har haft så många infektioner tror man att den kan vara orsaken och den har därför tagits bort och tanken var att den skulle ersättas med PICC-line. Deras plan C blir nu alltså att sätta katetern på halsen istället, så imorgon blir det Huddinge igen för mammas del.Hur stort ingrepp det är vet jag inte. Provsvaren från röntgen väntar vi fortfarande på.Pratade med mamma i telefon idag, hon orkar ju inga långa stunder och vi pratde om det vanliga, det som man vet att man hinner med på några minuter. Jag frågar hur hon mår, hon svarar att det är som vanligt och sen frågar hon hur vi mår, jag berättar snabbt för att jag vill att hon ska få berätta mer om sig, och sen är samtalet över. Gud vad jag kan sakna våra samtal. Jag har inte längre någon mamma att fråga om råd. Men jag är glad att jag ändå får höra hennes röst, det betyder mycket, av flera anledningar. Min kära pappa försöker fortfarande skydda oss från sådant som vi kan bli ledsna över trots att vi talat om för honom att vi är stora nu och vill veta allt, hur jobbigt det än må vara. Så när jag får prata med mamma kan jag ganska lätt avgöra hur hon verkligen mår.Att bo så långt borta när det är som det är just nu känns mindre bra, man får ofta dåligt samvete över att man inte hjälper till mer.Vår älskade pappa drar ett stort lass och han har aldrig någonsin klagat.
På kvällen fick jag hur som helst höra väldigt glädjande nyheter som jag tyvärr måste vara lite hemlig med ett tag, men jättekul är det i alla fall och jag hade bara lust att ställa mig och studsa som en tok bredvid badkaret där Miranda satt och bada och bjöd på badvatten som hon kissat i :) Smaka mamma,jättegott sa hon hela tiden. Vilken tur att jag inte lärt mig dricka kaffe än...
Kommentarer
Trackback
