Lättnad
kände jag efter att ha lämnat BUP imorse, och jag vet inte riktigt varför jag kände det egentligen för vi har ju inte fått reda på något "resultat" ännu. Men de ska ringa i dagarna och bestämma en tid för att delge oss det. Idag träffade jag kuratorn och pratade sömn. Fick lite nya sätt att se på saken och jag fick med mig en hel del hem att diskutera med Niclas. Det mesta har vi ju prövat sedan innan. Vi har varit noga med rutiner men något som de sa var att vi kanske behövde bli ännu hårdare med att ALLTID följa rutinerna. Att det verkar som att Mike inte fixar minsta avbrott även fast det är han själv som egentligen vill det. Han hamnar ur "fas" på en gång. Det innebär i sådana fall ett liv eller i alla fall kvällar som är inrutade till max. Jag försökte ju luska lite vad de kommit fram till men då sa hon såhär:
-"Det jag kan säga är att ni kommer inte kunna förändra Mike, och det har ni ju verkligen försökt. Ni måste lära er att anpassa er efter honom och hjälpa honom att hantera allt".
Och jag inser att man kan tolka det här på precis hur många sett som helst men efter att hon sagt det kände jag mig så lättad för att för mig känns det som att det är okej att ge upp nu.Man kan släppa tanken på att det har med uppfostran eller att man inte är tillräckligt engagerad att göra.Vi har stångat oss blodiga med att försöka få honom att förstå och ändra på vissa av sina beteenden men det går inte. När jag skriver ge upp så menar jag naturligtvis inte ge upp som att nu kan jag sätta mig och läsa tidningen utan mer att nu kan jag ge upp att försöka förändra honom, det är ju vi som kommer få förändra oss och förstå honom. Nu låter det som att vi varit hur hårda och stränga som helst och att vi inte alls har haft någon förståelse för att han är ett barn och dessutom en egen individ med egen vilja, men det är så svårt att förklara vad det är man försökt hjälpa honom att förändra..hans tänk kanske till stor del. Att det inte hör till vanligheterna att ett friskt barn i hans ålder dör i en hjärtattack, han kan åka karuseller som alla andra barn,varningstexter i samhället är till för att varna det netyder inte att det kommer hända, han behöver inte dricka 20 liter vatten samtidigt som han äter för han kommer inte sätta i halsen om han tuggar lugnt och ordentligt. Man får inte ha smutsiga kläder på sig och man måste tvätta sig om munnen. Man ska gärna svara när någon pratar med en och det är trevligt att säga hej eller hejdå. Om man spiller måste man torka upp. Man får inte säga vad som helst om andra kan bli sårade.Att en del folk kanske kommer tycka att han verkar konstig om han kommer med en gul och en grön strumpa eller skorna på fel fot. Att man ibland måset åka någonstans eller träffa andra människor.Att saker ibland ändras med kort varsel och att hela världen inte går under för det och så vidare.
Jag LÄNGTAR tills vi får komma dit och höra vad de kommit fram till. Känner mig laddad inför att öppna upp ögonen på mig själv ännu mer och att hjälpa Mike.
Annars så är allt bara bra här hos oss. Jag är trött som en jag vet inte vad. Jag skjutsade Amanda till skolan imorse,hade glömt hennes frukt så jag fick sticka iväg och handla en snabbis och komma tillbaka med den sen åkte jag och tränade med Cissi och sen vidare till BUP. Handlade matlåda till Niclas på vägen hem. När jag kom hem hade Niclas inte hämtat Miranda från dagis så då gjorde jag det och tog med mig Amandas termobyxor som hon glömt här och åkte och lämnade dom tillsammans mer resten av packningen. När jag åkte hem igen blev jag tvungen att stanna och handla en tredje gång eftersom Miltons mat var slut och det behövdes mer mjölk och bröd. Men nu är jag hemma och känner mig tom på energi. Verkar som att jag kommer behöva gå ut en stund, Milton låter lite pipig när han andas. Jag ber en stilla bön att det ska hjälpa och att vi slipper åka in med honom. Det känns som den här släkten fyllt sin sjukhuskvot för tio år framöver.
-"Det jag kan säga är att ni kommer inte kunna förändra Mike, och det har ni ju verkligen försökt. Ni måste lära er att anpassa er efter honom och hjälpa honom att hantera allt".
Och jag inser att man kan tolka det här på precis hur många sett som helst men efter att hon sagt det kände jag mig så lättad för att för mig känns det som att det är okej att ge upp nu.Man kan släppa tanken på att det har med uppfostran eller att man inte är tillräckligt engagerad att göra.Vi har stångat oss blodiga med att försöka få honom att förstå och ändra på vissa av sina beteenden men det går inte. När jag skriver ge upp så menar jag naturligtvis inte ge upp som att nu kan jag sätta mig och läsa tidningen utan mer att nu kan jag ge upp att försöka förändra honom, det är ju vi som kommer få förändra oss och förstå honom. Nu låter det som att vi varit hur hårda och stränga som helst och att vi inte alls har haft någon förståelse för att han är ett barn och dessutom en egen individ med egen vilja, men det är så svårt att förklara vad det är man försökt hjälpa honom att förändra..hans tänk kanske till stor del. Att det inte hör till vanligheterna att ett friskt barn i hans ålder dör i en hjärtattack, han kan åka karuseller som alla andra barn,varningstexter i samhället är till för att varna det netyder inte att det kommer hända, han behöver inte dricka 20 liter vatten samtidigt som han äter för han kommer inte sätta i halsen om han tuggar lugnt och ordentligt. Man får inte ha smutsiga kläder på sig och man måste tvätta sig om munnen. Man ska gärna svara när någon pratar med en och det är trevligt att säga hej eller hejdå. Om man spiller måste man torka upp. Man får inte säga vad som helst om andra kan bli sårade.Att en del folk kanske kommer tycka att han verkar konstig om han kommer med en gul och en grön strumpa eller skorna på fel fot. Att man ibland måset åka någonstans eller träffa andra människor.Att saker ibland ändras med kort varsel och att hela världen inte går under för det och så vidare.
Jag LÄNGTAR tills vi får komma dit och höra vad de kommit fram till. Känner mig laddad inför att öppna upp ögonen på mig själv ännu mer och att hjälpa Mike.
Annars så är allt bara bra här hos oss. Jag är trött som en jag vet inte vad. Jag skjutsade Amanda till skolan imorse,hade glömt hennes frukt så jag fick sticka iväg och handla en snabbis och komma tillbaka med den sen åkte jag och tränade med Cissi och sen vidare till BUP. Handlade matlåda till Niclas på vägen hem. När jag kom hem hade Niclas inte hämtat Miranda från dagis så då gjorde jag det och tog med mig Amandas termobyxor som hon glömt här och åkte och lämnade dom tillsammans mer resten av packningen. När jag åkte hem igen blev jag tvungen att stanna och handla en tredje gång eftersom Miltons mat var slut och det behövdes mer mjölk och bröd. Men nu är jag hemma och känner mig tom på energi. Verkar som att jag kommer behöva gå ut en stund, Milton låter lite pipig när han andas. Jag ber en stilla bön att det ska hjälpa och att vi slipper åka in med honom. Det känns som den här släkten fyllt sin sjukhuskvot för tio år framöver.
Kommentarer
Trackback
