tiominuterenkvart

Ska iväg och träna med Sandra och borde inte alls sitta här men vill skriva något i alla fall.

Upptäckte nyss när jag var på toaletten att jag har haft byxorna bak och fram hela dagen :) Jag har ju bara varit och hämtat och lämnat på dagis idag. Men det värsta av allt var att jag inte orkade vända på dem, hahha. Katastrof. Jag måste börja jobba!!!!! Jobbade ju igår kväll och jag hade så himla kul, jobbade tillsammans med Cici hela kvällen och vi var så flamsiga, det roliga är ju att pensionärerna hakar på.

Äh hörrni nu måste jag ge mig. Jag hoppas jag orkar och hinner skriva mer ikväll.

Men vem gör inte det? Jag skulle behöva bestämma mig för en tid att blogga. Förut var det på kvällarna när barnen somnat men nu har jag jobbat två kvällar den här veckan + att det var Desperate Housewifes igår. Och så ska man hinna städa någon gång,Niclas och jag prata med varandra och göra annat. Nu passar jag i alla fall på, Milton sover, jag har plockat undan här hemma och Miranda är på dagis. Kvar på schemat för dagen står dammsugning,handling,telefonsamtal till försäkringskassan,hämtning av Miranda,matlagning och jobb ikväll. Skulle egentligen ha åkt till Sandra idag på eftermiddagen men det fick vi ställa in, hoppas Miranda inte blir alltför ledsen.

Igår hade vi Jessica och hennes barn här på besök. Roligt, för Miranda och Alva börjar leka lite bättre tillsammans nu. Vi var inne först och sen när vi fikat gick vi ut till vårat lilla minizoo här på gården med kaniner,marsvin och hästar och sen lekte de ute och grävde i vattenpölarna och sandhögarna med hink och spade.Jag och Sandra var och tränade igår också. Båda var jättesega innan men var nöjda efteråt när det var avklarat.

Idag hade jag en diskussion med min svägerska. Hon har ju delad vårdnad om sonen och de har honom halva tiden var. Enligt henne så behöver hon inte skicka med sonens kläder hem till pappan eftersom de delar på barnbidraget. Han är alltså skyldig att köpa egna kläder till barnet. Och egentligen tror jag att de flesta separerade föräldrar tänker så, för jag har hört det förut, men jag förstår inte tänket för det. Det är ju barnens kläder?! Hur gör man när barnen blir äldre? Om jag har en favorittröja ska jag inte få ha den hos pappa därför att mamma har köpt den? Men hon köpte den väl till mig?Och det finns väl andra kostnader i sådana fall som pappan kan ta om man nu gör så att det bara är mamman som står för kläder? Jag tycker man glömmer bort barnen i det här. Tänker jag fel?

Nepp nu måste det här sättas fart så allt hinns med. Se till att få en finfin dag!

Ikväll har jag jobbat och är det något man får vara med om så är det att dela människors livsöden. Tänk vad mycket de flesta ändå har varit med om. En av dem som jag var hos ikväll berättade om sin syster som cyklat över isen efter att varit i kyrkan, isen höll inte och hon och hennes vänninna druknade. Hemma hade systerns sin bebis som var tio veckor. Personen som berättade det här var 13 år gammal när det hände.

En annan berättade att denne förlorat sin äkte hälft och två år senare förlorade denne även sin son. Sonen låg inför döden en våning ovanför när hans tredje barn föddes. Tre veckor senare dog han men hans fru och barn bodde hos honom på sjukhuset hela tiden.Usch för att överleva sina barn!

Vilken tur att man inte vet vad som väntar en, men jag kan ju tala om att jag hade en klump i magen efter dessa samtal.

Ett annat minne jag har från arbetet var när vi fick ett larm från en person, en mamma som bor ensam med två barn. Hon har larmet just vid akuta situationer när hon blir jättedålig annars klarar hon sig själv men vid larm får man bara släppa allt och gå dit. Och mycket riktigt var hon dålig, det var hennes son på tre kanske fyra år som larmat. Han hade lärt sig att göra det när mamma blev så dålig eftersom hon inte kunde göra det själv, (hon tappar medvetandet, kort sagt) I lägenheten fanns även det andra barnet som var dryga året. Som tur var satt det i sin spjälsäng när vi kom dit. Men det som hände var att det blev absolut kaos när larmcentralen svarade på larmet. De pratar genom en högtalare på larmet så sonen kunde höra allt. De hade skickat efter en ambulans och sonen blev helt galen. Skrek, kastade saker,slog oss, kastade saker på oss. Han ville inte att ambulansen skulle hämta hans mamma. Jag lyckades avleda honom en stund men sen kom han på igen att hans mamma skulle åka iväg från honom och fick ett nytt utbrott. En granne som hjälpte till mycket med barnen kom till slut och hämtade hem dem till sig medans ambulanspersonalen åkte iväg med mamma. Men förutom att man var blåslagen fysiskt så kände man sig ganska tom när man gick därifrån. Maktlös. Och vilken kille,vilket ansvar. Att larma när hans mamma blir så dålig, att gång på gång se henne åka iväg så....Jag ringde efteråt till larmcentralen och talade om hur det var. Att det är sonen som larmar och att de inte får nämna något om att ambulans är på väg, men det var också det enda jag kunde göra. Jag undrar hur han mår idag?

Men man får sig också många goa skratt. Ibland funderar jag på varför jag vill byta jobb, det händer mycket, arbetskamraterna är goa och man skrattar mycket. Jag antar att det är arbetsbördan och arbetstiderna som kör slut på en så att man inte orkar med sig själv sen när man är ledig.

Det var skönt att jobba men de känns bra att man har hela dagen med barnen imorgon, man saknar dem och längtar ofantligt efter dem, speciellt efter de skräckhistorier jag fick höra ikväll.

På tal om livsöden ska jag ta och ringa mamsen imorgon. Jag skäms att jag är så dålig på att ringa. Hoppas att ni alla fina haft en bra dag. Nu ska denna trötta arbetande kvinna krypa till kojs! Gnatt gnatt

Idag har vi haft vildodag här hemma på vår "religiösa" gård. Vi är som ett mini kollektiv. Jag fodrade och släppte ut Annikas hästar imorse, vi bjöd dem på våffellunch igår,de bjöd oss på middag igår och lunch idag, vi bjöd dem på kvällsfika ikväll, och så håller vi på tills vi blir trötta på varann och behöver vila oss lite.Fast Niclas och hans bror verkar aldrig tröttna på varann. Miranda smiter över dit titt som tätt och ja man har det ganska bra. Jag har kommit fram till att jag är väldigt nöjd med mitt liv. Jag behöver egentligen inte mer nu, de människor som finns runt mig är de jag vill ha i mitt liv. Jag inser också att jag har blivit gammal, jag orkar inte längre med massa vänner, jag vill ha ut nåt av dem jag umgås med. Kvalité är ordet. Vad tänker ni om mig när jag skriver så? Låter jag som nittio år och döende ;)

Fast jag kom just på en person som ska bli rolig att få in mitt liv, min nya svåger. Verkar som om jag får träffa dem om två veckor.Ska bli så roligt och mysigt, vi saknar allt min kära syster!

Pratade med mamma i fredags, man hörde att hon haft en liten dipp, men hon berättade att hon varit inne på gastroskopi eftersom hon kräks och mår illa hela tiden. De vill försöka ta reda på varför. Läkaren som gjorde den sa att de inte kunde hitta något som tyder på spridning i alla fall men de hittade en rodnad (någonstans) och de tog ett prov på det eftersom han inte kunde uttala sig om vad det var.Så återigen, dags att hålla tummar och tår för allt man är värd.Men en skiktröntgen och en gastroskopi som är positiva borde ju båda gott eller hur?

Nu väntar en tvättmaskin på mig så det är väl bäst att man hugger i. En ny vecka väntar också så det blir till att nanna kudden snart!

Nu har jag gjort det igen. Jag är en dum dum bloggerska, fullständigt opålitlig!!! Men jag vet inte vad som händer med tiden. En anledning och ursäkt kan däremot vara att vi numer slåss om en dator här hemma. Igår när jag satt vid den stationära datorn smällde och blinka den till och sen så dog vår kära dator :(

Idag har varit en mysig dag och vi har fått mycket gjort, man får liksom det när barnen väcker en klockan sex en ledig dag. Fodrat och släppt ut hästar,städat kökslådor, städat inne,städat ute på tomten,gjort det som jag gör en gång om dagen,gjort barkbåtar, varit på en mini skogsutflykt med barnen, ätit våfflor tillsammans med grannarna ute på altan, sprungit en runda, ätit middag hos grannen. Mike har Eddie här som sover över så nu ligger alla grabbar i huset och snarkar ikapp.

God natt!

Idag har det bjudits på buffe här hemma, med tema köttfärs. Tacolasagne,köttfärsås och köttfärslimpa.Så gör vi minst en dag i veckan eftersom vi är så himla duktiga och ambitiösa, jag menar gör inte alla det?

Hahahöhöhehe, gick ni på den? Vi bjöd visserligen på buffe men enbart därför att det är stor rest-ätar dag här och att det blev tema köttfärs var enbart för att det är det enda vi har haft i frysen den senaste veckan :) Men det lät ju så mycket lyxigare och bättre med den första varianten.

Nu är karln i huset på benen igen. Skönt att allt är i sin ordning igen. Det har inte hänt så mycket för det. Vi har varit ute i det varma vädret och idag var jag hos doktorn med Milton eftersom det inte har släppt med problemen att andas för honom. Imorse både pep han och fick "jobba" mycket för att andas och då ringde jag och fick en tid. Vid elva när vi kom till doktorn var han helt jättebra. Det hördes INGENTING om skitungen!!!!Om jag skämdes...och för att göra plågan värre var det med en läkarstuderande också. Jag kan ju bara gissa vad läkaren så till honom när vi gått därifrån.Jag fick säkert agera typexempel på hysterisk/hypokondrisk/har inget liv morsa ;) Ja jag säger då det! Det är inte ofta man sitter och önskar att ens barn ska låta lite ansträngd i alla fall.

Nä nu är det dags för avrundning.Ha det gött!

 

 

börjar jag känna mig. Jag vet inte vad det beror på, jag kan komma på många anledningar. Det vankas vår, jag har varit mammaledig för länge, allt skit jag äter, jag ska ha mens/ägglossning, ja hade jag mer tid hade jag kunnat komma med en hel drös med andra förklaringar ;) Jag vet bara att det är himla frustrerande att känna sig såhär. Vill känna mig energisk.

 

Idag har jag inte gjort många knop. Niclas blev sjuk igår kväll och kom hem från jobbet vid åttatiden. Så idag när jag lämnat barnen i skolan och på dagis åkte jag och tränade på gymmet. Jessica hade med sig Oliver så vi hjälptes åt med honom. Milton var kvar hemma med Niclas eftersom Milton sover väldigt mycket på förmiddagarna om han får möjlighet. Sen resten av dagen har jag mest tagit hand om barnen och servat min sjuka sambo med mat och dricka och diverse mediciner. Vi hade en mysig stund på kvällen i alla fall jag och barnen. Mike har varit ganska ”närvarande” idag. Med det menas det att det har gått någorlunda bra att prata med honom, att han lyssnar och tar till sig det man säger och att han även svarar på det. Imorse var han hopplös däremot, kunde inte släppa honom alls för då hade han aldrig blivit färdig. Varenda liten sak var jag tvungen att styra upp. Kläder,frukost,tandborstning,ytterkläder ja allt. Och till Miranda säger man bara till och hon svara:- Ja, jag fixar det. Och så gör hon det. Jag är orolig vad de kommer säga på BUP. Ibland känns det som att jag inte alls fått fram svårigheterna ordentligt, medans vi som känner Mike väl känner att det är något som inte stämmer. Vi ska dit den 11 april, det känns som en lång väntan.

 

Milton förflyttade sig ca en meter idag. Fråga mig inte hur det gick till men jag satte honom vid köksfönstret medans vi andra åt mat och i slutet av måltiden ställde han sig upp vid mitt ben. Han är omöjlig att ha i famnen just nu för han kan inte vara still. På nätterna har han börjat snurra runt som en tok och vaknar flera gånger och är arg för att han vaknar på mage.

 

Pratade med min syster igår. Allt verkar så bra med henne men däremot är mamma tydligen dålig igen. Hon har kräkts massor och det är ju lite konstigt att hon gör det när hon inte äter något. Genast får man massa jobbiga tankar. Och kanske undrade ni varför jag inte dansade en hulahula dans när provsvaren från röntgen kommit men jag kan tala om att det är just därför att det oftast blir såhär. Bakslag. Dessutom, jag som blir nästintill fanatisk att läsa och ta reda på massor har läst i flera bloggar att oftast kommer symptomen på spridning mycket tidigare än vad som syns på röntgen. Det har jag däremot varken sagt till familjen eller skrivit här tidigare eftersom det känns så himla pessimistiskt att komma med det direkt efter positiva besked. Men mest av allt känns det så ledsamt. Tänk att mamma har mått så här dåligt i över ett år. Att kräkas är hennes vardag. Min fina fina mamma, att du orkar!

 

Ja, annars då? Ikväll har jag suttit och lyssnat på min svägerska som är osams med svärmor. De har olika uppfattningar kring att vara barnvakt när min svägerska fyller 35. Det är en svår sits för mig kan jag känna eftersom jag står emellan. Jag vill varken säga bu eller bä eftersom jag tycker de måste lösa det där själva. Vi har redan sagt att det är ok för oss att vara barnvakt men hon vill inte att vi ska vara det eftersom hon tycker att vi ska vara med på festen. Jag har sagt till henne att jag inte har något behov av att festa, och jag kan väl känna att om jag ska ordna med barnvakt ska nog jag och Niclas göra något för oss själva. Men jag hoppas att det löser sig tills dess, det är en hel månad kvar och jag hoppas att jag fick henne att inte göra något förhastat nu, som att ringa och säga till alla att det inte blir någon fest. Känner jag dem rätt kommer de hinna bli sams och osams ett dussin gånger till innan dess.

 

Nä nu, väntar sängen. Om detta inlägg kommer in ett dygn försent beror det på att vårt internet ligger nere och min datatekniker ligger däckad i sängen. God Natt!

Jag tror inte att min träning riktigt räcker till med det matschemat jag håller just nu.Exempel? Varsågoda!
Frukost:4 limpsmörgåsar, enbart smör på, 1 glas oboy, när det bara är lite kvar blandar jag i mer pulver och gör chokladröra
Mellanmål 1: 2 och en halv bulle, risifrutti
Lunch: Pizzabuffé
Mellanmål 2: 1 chockladwienerbröd och 1 vaniljbulle
Mellanmål 3:En piggelin
Mellanmål 4: en piggelin
Middag: Tacolasagne
Mellanmål 5: Massor med piggelin, ev. lite mer oboysmet.

Så vad säger ni? Hur mycket behöver jag träna för att förbränna det där? Eller är det helt enkelt lättare och rentav bättre att jag lägger om kosten :P ?

Nä ärligt jag vet. DET ÄR INTE OK! Men jag tror ärligt att jag har ett matmissbruk. Jag KAN INTE vara lagom. Men nu har jag gett mig attan på att jag ska bli lagom vad gäller mat och onyttigheter. Vill bara tillägga att självklart ser inte alla dagar ut så här. Vissa dagar byts bull-och piggelin målen ut mot typ dilldip och popcorn eller ostbågar ;)

Annars då? Jo jag har kommit på en till sak som är jäkligt bra när det gäller att läsa bloggar, man kan få inspiration vad man ska laga till middag också. Så tack mrslovgren.blogg.se för det!

Cici har äntligen lyckats med sin övertalningskampanj om att få med mig till Ullared med övernattning. Hon fick använda sig av vissa mutor för att jag skulle ge vika. Nävars jag ville med hela tiden, men pengar växer ju inte på trän precis, i alla fall inte hos oss. Men människan börjar ju såklart med en ny kampanj på en gång. Nu ska jag med på kryssning den 28 maj tycker hon också. Egentligen jättekul men min lillplutt fyller ju för fasiken 1år! då.Vi får se. Det är så mycket man vill :)

Nu är det dags för middag och så håller jag tummarna för en lättsam läggning av barnen så jag kan kolla in mina nuvarande soulmates, Desperate Housewifes ;) Måste tillägga att jag tycker det är minst sagt tråkigt när Niclas jobbar kväll såhär. Även om jag gnäller på honom så är han ju himla go min lilla älskling <3

får det bli för jag måste snart åka och hämta Mike och Emme. Idag har Miranda och jag umgåtts med Jessica och Alva och Oliver. Vi har matat ankor (jag var livrädd) och sen lekt och fikat i lekparken och vår date avslutades med lunch på Pizzahut.

Jag har återigen satt ner foten här hemma. Niclas gick omkring och var allmänt sur och grinig och klagade på röran här hemma och då sa jag åt honom. För jag förstår inte hur han tänker. Hade det varit jag som skulle åkt på tjejresa, och jag som bett Niclas att jobba extra + att jag jobbar extra själv för att få det att gå ihop sig så skulle jag aldrig ha mage att klaga. Att det var rörigt imorse är han dessutom minst lika skyldig till som jag. För igår jobbade jag mellan 7-13 och jobbade alltså under den tiden då båda barnen sover middag, den tiden som jag brukar använda till att städa och göra nytta om jag inte kunnat göra det tidigare under dagen. Men nu är det i alla fall städat här hemma igen. Jag plockade iordning och han dammsög, det var väl ganska rättvisst va?Phuu, jag har inte varit så bestämd så här många gånger på så här kort tid på evigheter.Nog om det för nu måste jag sätta fart. Det vart inget muntert inlägg det här men jag hoppas på att kunna kompensera er senare idag, för jag är precis lika glad som vanligt.

pussar och kramar

Det är ingen självklarhet. Och för några år sedan var jag på en föreläsning för oss som jobbade i kommunen om positivt tänkande. Där tog föreläsaren just upp det här med att man säger:"Ha en bra dag". Varför säger man så? Man har inte eller får inte en bra dag. Man får se till att skaffa sig en bra dag. Man måste välja att få en bra dag genom de val man gör och hur man hanterar olika situationer. Ja lite flummigt kanske nu när jag skriver det men mycket tänkvärt när en föreläsare säger det.

Jag har i alla fall haft en bra dag. Niclas har inte kommit hem ännu och jag fick precis ett samtal från jobbet där de undrade om jag kunde jobba imorgon. Och jag sa ja så nu kände jag genast att jag borde gå och lägga mig istället.Hemmet ser ut som ett bombnedslag,det finns tvätt att hänga och det skulle behöva plockas fram kläder och förberedas inför morgondagen men jag tror allt att jag ska låta bli. Kan vara nyttigt för Niclas att svettas lite imorgonbitti. Kanske får han då ökad förstålse för varför jag vill göra klart allt på kvällarna och att det inte är ultimat när vi jobbar om varandra och jobbar massa extra.Så ikväll ska jag va en bitch!När jag bloggat färdigt ska jag gå och lägga mig så får vi se om han tar tag i det ikväll eller om han väljer att göra det imorgon och får det stressigt då istället. Hehe!

Jag skulle ju berätta lite om dagen. Återigen fodrade och släppte jag ut hästar. Vid halv elvatiden kom Sandra och barnen och vi premiärgrillade till lunch och var ute mest hela dagen. Fikade ute på altan och myste. När Sandra åkt hem gick jag ut på en promenad och när barnen vaknade gick vi till stallet och gjorde rent hos Klas (kaninen)Sedan vart det inte så mycket mer. Jag och småbarnen badade på kvällen. Mike har spelat med Emil mest hela dagen, tur att man hade både ytterdörren och altandörren öppna så att det blev korsdrag och han fick lite frisk luft ;)

Idag har det däremot hänt något stort :D Min kära mor har ringt MIG. Jag minns inte ens när det hände sist och hon låter så mycket piggare. Hon klarar till och med att resa sig upp från sängen och stolen själv nu berättade hon. <3 Jag hoppas så att hon ska bli bra!!!Jag pratade även med min syster. Hon låter så glad så. Jag har börjat försöka få ner dem hit nu men jag får väl se om jag lyckas. Jag har ju redan träffat hennes kille och han är fullt godkänd i mina ögon.Är min syster lycklig är jag lycklig.

Dröm söta drömmar!

Vad jag är opålitlig! Ena dagen skriver jag ingenting,nästa dag skriver jag två inlägg och dagen efter det ingenting. Men jag ska skärpa mig, jag lovar.

Igår väckte Mike mig klockan 05:15, han hade sura uppstötningar. Han kunde inte somna om och ville absolut inte vara uppe själv så vi la oss och tittade på film i hans säng. Just när jag höll på att somna in så skönt igen kom barn nr 2, Miranda. Och då var det bara att sätta fart. Milton vakna kort därefter och snäll som man är fick Niclas sova vidare. Jag fixa och donade lite på morgonen, fodrade och släppte ut hästar bakade scones, tvättade lite och så och sen fick Niclas inte sova längre. Vid frukostbordet bestämdes det att vi skulle dra till skidbacken hela familjen. Så sagt och gjort, vi pckade in oss i bilen. Och det var så mysigt. Tanken var att både Mike och Miranda skulle åka skidor men Miranda åkte ungefär 20 meter sen var det stopp. Ångrar så att jag inte tog kort på henne i skidmunderingen, så himla söt! Mike och Niclas åkte i alla fall och Mike tyckte det var roligt även fast vi varit osams innan vi åkte hemifrån. Jag åkte ingenting, även fast jag skulle behöva. Jag stod för marksevicen och hejaropen. Vid tolv var det dags att lämna tillbaks skidorna och magarna kurrade så vi åkte hemoch åt lunch. Ett bullbak senare var det dags för en springtur med Jessica och Camilla i spåret. Fy Farao, vad det var jobbigt. 1 dm slasksnö som var både tung och jättehal. 4 km + intervallträning blev det i alla fall. Röd i fejjan åkte jag och gjorde det där som jag gör minst en gång om dagen men som jag lovat att inte skriva mer om ;) På kvällen var jag sällskapssjuk och bjöd in grannarna. Vid åtta när jag skulle lägga barnen slocknade jag som en stock och idag vaknar jag upp till en himla röra. HUR GÅR DET TILL? Jag hade så städat och fint här igår.Jaja, det är bara att ta tjuren vid hornen ch hugga i.

Idag har jag inga planer. Nicas jobbar extra idag så han blir borta hela dagen,började 7 och slutar klockan 8. Men jag ska väl börja med att försöka få i mig lite frukost!Ha en jättebra dag, det verkar bli kanonväder idag med!

Nu blir det visst två inlägg på en dag :) Och på en fredag kväll dessutom. Vad säger det om mig? Hur det ligger till? Vi sitter egentligen och tittar på film Niclas och jag. En komedi, men det var alldeles för mycket att sätta sig in i för min smak och Niclas sitter och sover. Han har precis kommit hem efter tre timmar i skidbacken.  Jag och barnen skjutsade dit honom förut och åkte sen och införskaffade lite fredagsmys och sen har det minsann mysts hela kvällen tills Miranda fick sitt värsta raserianfall någonsin. Det är fruktansvärt när hon får dessa utbrott. Man får ju ingen kontakt med henne. Så vad gör jag? Jag läser på....

Tydligen vanligt mellan 1,5-4 års ålder, man ska försöka att varken bli arg eller vika sig under raserianfallet. Bara se till så att de inte skadar sig och sen efteråt fortsätta som vanligt, det viktigaste är att de inte får sin vilja fram. Så det känns ju bra att veta att man bara har två år kvar med dessa utbrott ;) Men det stod även att det är väldigt vanligt hos smarta och viljestarka barn, så det kan väl kanske vara en liten tröst.Inte för att det känns som jättesmart att gallskrika och dunka huvudet hårt i golvet men hon har ärvt det från sin far, så kan vi säga :D Sen står det även att även om man som förälder tycker raserianfallen är jobbiga att hantera är det inget mot hur barnet upplever det. Anledningen till utbrottet är tydligen att det blir alldeles för mycket känslor att hantera. När jag tänker efter hade jag också utbrott när jag var liten.

Annars så känns det mest skönt att ha fått pengar igen. Det börjar ta nu på vår ekonomi att jag har varit hemma så länge.Och som extra hjälp till vår redan ansträngda ekonomifick vi en räkning från när veterinären var ute hos Bagheera. 3200 spänn och så kommer det komma vaccinationskostnader utöver det.Självrisken är på 1900:- men den täcker inte medicin och jourtillägg så jag vet inte ens om jag kommer tjäna på att ta det på försäkringen.

Ja vad roligt för er att veta,slösa inte er tid på att läsa det här :) fast nu har ni ju redan läst det,höhö!Det blev egentligen inte något vettigt skrivet här alls, ingen röd tråd. Men jag fick lätta lite på mina tankar.

Jo just det. Träning igår. Easy Line med Micke, blodsmak i munnen efteråt men härligt!!! Over and out!

Ja med mina tio minuter en kvart om dagen? Jag vet inte om jag ska vara ledsen eller glad över att inte ha hunnit med att blogga.

Jag har tränat som en tok och sen har jag kommit in i någon matlagar period. Gjorde egna piroger häromdagen och igår gjorde jag massor med köttbullar och nu har jag precis gjort en porterstek som står och puttrar. Fast porterstek är inte särskilt jobbigt, precis tvärtom. Det kan jag verkligen rekommender om man vill ha något gott och lättlagat.

Vad har vi gjort mer då?
Jag var hos doktorn med Miranda, det gick som väntat. De var helt "normalt" att vara sjuk så här ofta och bara att stå ut. Vi skulle försöka isolera oss och eventuellt hålla Miranda hemma från dagis om det blir för jobbigt var tipsen jag fick. Men herregud jag har ju inte varit annat än hemma hela tiden med sjuka barn känns det som. Annras har vi varit och fikat och lekt hos Sandra, idag var vi och badade. Haha, Miranda klädde av sig redan ute i receptionen. Badsugen tjej ;) Fick lite snea blickar av en annan mamma eftersom Milton fick sitta i en matstol brevid bassängen. Men han var jättenöjd och så fort man vinkade sken han upp som en sol så jag vet inte vilken oskriven lag jag bröt. Han såg oss ju hela tiden och satt och lekte och pratade så glatt.

Nä nu ni måste jag avrunda, dags att bekänna lite synder för Niclas. Såsom att jag råkat dammsuga upp något som jag inte riktigt hann se vad det var och att jag kört på något med bilen. Hej svejs

Fick bra nyheter igår, det fanns inget onormalt på röntgen. Och när jag pratade med mamma igår pratade vi i hela nio minuter och det kändes som ett ganska normalt samtal.Det känns verkligen jätteskönt!

Måset avrunda nu men vill e bara "tala" om det.

inför morgondagen. Jag håller tummarna för att det har något svar att ge oss angånde mamma och även för att det är ett positivt besked. Men även om det är positivt nu så måste vi åndå vänta FYRA år till innan hon blir friskförklarad. Det är ju helt sjukt och känns fruktansvärt tungt när man tänker på det såhär. Som tur är kan man koppla bort det. Eller det är kanske inte alls tur, det kanske är jättedumt att man gör det, jag vet inte.

Man reagerar ju så himla olika. Jag har till exempel inte gråtit särskilt mycket. Två eller möjligtvis tre gånger under det här dryga året. På film och tv gråts det ju floder, så i början kände man sig lite konstig för att man inte var mer ledsen. Jag grät när jag förstd att det var en tumör och jag grät när vi varit och hälsat på mamma på sjukhuset sist hon låg inne. Vi satt på Mc Donalds och åt. Pappa,jag, Milton och mina två systrar. Vi hade precis varit hos mamma och hälsat på och hon ville verkligen inte vara där, man såg på henne hon hopplöst hon tyckte att allt var.Kanske var det också då som jag själv började tycka att allt kändes hopplöst. Det kändes absolut som att mamma gett upp men jag började även ifrågasätta om jag också gett upp. Hur som helst satt vi och prata om att vi måste peppa mamma, ge henne något att se fram emot och samtalet gled in på hur mamma var innan jag och Åse fanns.Och det var så sorgligt på något sätt att höra pappa berätta om mamma. Så då grät jag, mitt bland alla människor, jag som annars på senare år fått lite svårt för det.

Sen har jag varit arg också. Arg på mamma för att hon är så "mesig". Jag VET att det är helt fel och låter säkert både jättekallt och dumt av mig men jag antar att jag egentligen är arg på cancern men att det är lättare att bli arg på mamma, för att jag tycker att hon bara borde ge sig faan på att bli frisk. Nu funkar det ju inte så men hjärtat känner så.

Trött har jag däremot varit. JÄTTETRÖTT, och det har jag varit sen vi fick reda på diagnosen.Och jag letar information, både fakta och om andra människor som vait med om det själva eller anhöriga. Men det finns inte så mycket information att få, speciellt inte för de som blivit opererade. Jag kan nog bli jobbig på det viset, för jag skulle nog kunna ställa tusen frågor, och sen ytterligare tusen följdfrågor på det ;) Jag vet inte om informationen hjälper mig eller skrämmer mig men jag måste ändå ha den. Jag har ju även en del erfarenhet av just cancer genom mitt jobb eftersom jag jobbat i ett team som specialinriktat sig på palliativa (döende) patienter. Flertalet av dem var ju just döende i sin cancer och det är jobbigt när man tycker sig känna igen vissa saker hos mamma.

Som ni förstår har jag tänkt en hel del på mamma idag. Det började nog när jag diskade en gammal saftflaska och kom att tänka på raberbersaft. Mamma gjorde alltid det till oss när vi var små och jag kom på att jag slarvat bort receptet och att jag måste be om ett nytt.Först tänkte jag att det kan vänta ett tag för det är ju inte dags än för att göra saft men sen kom nästa tanke att mamma kanske inte ens finns här då, och även om hon finns kanske hon inte kan tala om det för mig eftersom hon har det i huvudet.Och det är då hjärnan börjar gå på högvarv, vad mycket det är man skulle vilja fråga henne innan hon försvinner!
Nu ska man inte måla fan på väggen, jag vet, men jag tror att jag måste få tänka så, att jag måste få förbereda mig på att det kan bli så. Pappa verkar inte alls tänka dessa tankar, eller så döljer han det bara väldigt väl. Och man kan se på det på olika sätt, antingen är han positiv eller så är han naiv. Jag föredrar att se honom som positiv och jag tycker att han är så himla fin som inte ger upp hoppet. Han finns där för min mamma på ALLA sätt och jag blir så varm när jag tänker på det!Han lovade mamma för herrans massa år sen att han skulle finnas där i nöd och i lust, och han håller som alltid, det han lovat.

Nu har jag ringt till Vårdcentralen angående att Miranda är sjuk hela tiden. Pratade med dagis imorse och de tyckte också att jag skulle göra det. Planen var att Miranda skulle gått idag ändå eftersom hostan blivit bättre och hon var pigg men imorse hade hon 38,6 i feber. Förra måndagen hade hon 38,5. Det är HELT hopplöst. Hon har nog inte gått en hel vecka på dagis sen november!!! Så nu är det banne mig dags att göra något åt det här. Eller vi får väl se vad de säger, jag kanske inte ens får någon tid. Jag kräks på alla sjukhusbesök just nu. Och på tal om det ska jag dit imorgon med Miranda, hon ska tydligen på öronkontroll. Vet inte om det är en rutinkontroll eller om de kollar henne efter öroninflammationen. SUCK!

Miranda har kommit in i en "varför" period. Och just varför kan man ju svara på hur många gånger som helst utan att hon nöjer sig.Som imorse när jag sa åt henne att komma in när hon var ute i bara kläderna:
-Miranda du måste komma in
-Varför?
-Därför att du måste ha jacka
-Varför?
-Därför att det är kallt och du har feber
-Varför?
-Du har feber därför att du är sjuk, det är kallt för att det är vinter
-Varför?
-Jag vet inte varför, vi ringer till doktorn och frågar....osv osv
Sen frågar hon en vad man gör hela tiden, och hon säger attans och jädrans när saker inte går som hon vill. Jag måste börja tänka på vad jag säger här hemma.Och jag måset rusta mig med ett jädrans tålamod och eventuellt öronproppar. Nävars jag tycker det är gulligt och rätt så roande, än så läge i alla fall.

Ikväll blir det träning med Sandra. Det ska bli kul. Det är en ny aktivitet för oss. Vi brukar oftast träffas med barnen,festa eller moffa i oss massa onyttigheter när vi ses. Easy Line core är det som står på schemat.

Så nu ringde dom. Vi fick en tid på onsdag. Jag tror faktiskt inte att det är något men det känns skönt att kolla upp det i alla fall, så hon inte går och bär på något skit som hon skulle behöva hjälp att bli av med.
Nä nu ska jag försöka få i mig lite frukost, jag har ju varit vaken sen kvart över fem så det borde kunna gå nu! Ha en finfindag alla mina 3 eller möjligen 4 läsare ;D

Jag inser att min blogg kommer bli ganska tjatig och inte så rolig att läsa, inte för mig och inte för er eftersom jag ska införa en ny sak.Men kan vi kompromissa om en sak? Jag låter bli att tjata om att jag varit och handlat, vid det här laget vet vi att jag gör det minst en gång om dagen. Istället får jag skriva om när jag tränat även fast det är onödigt vetande. Men jag måste skriva ner det eftersom jag har lika bra minne som en guldfisk, och eftersom jag gillar att vara effektiv så gör jag det här.Och eftersom jag ska springa EN MIL !!!!! (galenskap)om några månader måste det hållas koll på träningen. Så ni får ha överseende. Så nu är ni även välkomna till min träningsblogg :D

Vi har sjukstuga här hemma,också det som vanligt. Miranda hostar så hon kräks och Milton har jobbigt med sin andning,hostar och är allmänt gnällig, jag får nu också veta, as we speak att Milton har feber. Vi har trots det varit över hos grannarna på våffelfest. Jag klämde väl i mig en åtta stycken ;) Gott! Miranda fick en hostattack och kräktes även där och på något sätt kändes det bra att de fick se det.Inte för att jag tror att de misstror oss men det känns ju som att folk borde börja undra om vi är hypokondriker eller älskar att göra en höna av en fjäder.Jag skulle ha börjat undra själv. Innan våfflorna sprang jag en runda på drygt 3,6 kilometer.Fy vad det var tungt.

Har lite update vad gäller la familia. Mamma har en telefontid på tisdag med doktorn på Huddinge. Men det var pappa som var tvungen att ringa och fråga efter det så frågan är ju om de ens har något provsvar att ge oss?Hon satt även ute en stund igår i solen och sen duschade hon. Hon har säkert inte duschat på två månader utan bara tvättat av sig vid handfatet. Pappa hjälpte henne såklart men man hörde att pappa var nöjd att det gått bra.
Och nu är det officiellt, min syster har träffat en kille och det är så härligt att prata med henne och höra hur lycklig hon låter. Är så glad för hennes skull.

Ikväll blir det nybakat bröd till kvällsmat. Jag håller på och bakar morotslimpor och rosenbröd.Sen kör veckan igång igen.

Varför verkar det som de flesta karlar/män/grabbar/killar (inklusive min) i min närhet tror att deras tjejer besitter superkrafter och att vi automatiskt har mycket lättare eller rent av tycker att allt som är tråkigt är kul???? Notera att jag skriver de flesta, jag vet att det finns undantag. Hursom helst brast det här hemma för mig idag. Niclas sa att jag bara explodera, det tyckte inte jag, jag sa bara ifrån lite rejält ;)

Jag är så trött på att jag och Niclas går skift här hemma och aldrig umgås som familj. Att Niclas och jag har begränsade möjligheter till att umgås bara vi två, det kan jag acceptera. Att vi 85-90 % av tiden måste gå i skift här hemma får att få ihop våra liv kan jag acceptera men kom igen, 10 % av tiden kan man väl i allafall umgås. Och då menar jag inte att man måste åka iväg eller så, utan att vi bara är "där" båda två samtidigt tillsammans med barnen.Och med där menar jag att man är hos barnen både fysiskt och mentalt, inte att man sitter och kollar facebook,pratar i telefon,messar eller sitter och dricker kaffe och tittar på. Ja ni tjejer, ni har redan hajat vad jag menar :) Efter vår livliga diskussion åkte Niclas med ett par kompisar till skidbacken.Så vad tror ni, fick jag fram min poäng? :D

Ett konstaterande som gjordes under vår diskussion idag i alla fall är att vi planerar vår lediga dag på olika sätt. Jag tänker på vad jag måste/vill göra, sen tänker jag på att barnen måste få sitt och sen tänker jag på att Niclas säkert också har något som han måste/vill göra och så anpassar jag mig efter det. Niclas går upp och tänker på vad han vill/måste göra, thats it och jag tror att det är ett väldigt vanligt fenomen hos karlar/män/grabbar/killar.

Jaja nog om det. Nu är vi sams igen och hoppas att denna diskussion leder till något bättre.

Nu är det melodifestival som gäller. Hade velat skriva mer med det hinns inte med nu. Mors!

vill man nog inte vara idag, eller det måste i alla fall kännas väldigt tungt att vakna upp där idag. Fy, vad har vi gjort? Moder Jord verkar upprörd.

Jag har haft en betydligt behagligare dag hos Sandra som bjöd på lunch i vanlig ordning och sen var vi på premiär på lekplatsen ute på deras gård. Det var uppskattat när vi väl kom ut efter att ha klätt på alla skrikande barn. Vattenpölarna var såklart roligast och Xander tog sig ett dopp. Vid tvåtiden åkte jag hem med två trötta barn och lämnade dem hemma hos Niclas och tog med mig Mike och åkte och tränade. Han och Ida badade medans Cicci och jag tränade. Det är perfekt!

Nu har vi haft fredagsmys med tacos och jag längtar till sängen. ZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Niclas jobbar sin sista dag för den har veckan och det ska bli så skönt!!! Jag saknar honom här hemma faktiskt. Men jag ska absolut inte klaga, jag har haft väldigt mycket sällskap den här veckan. Ikväll har jag haft en av de finaste människorna jag vet här, Tina. Hon har gosat med Milton och jag har gosat med hennes hund Algot...eller gosat det blev mest en massa bus. Miranda och Mike föll också för söte lille Algot. Vi mumsade kladdkaka och drack te tills vi höll på och spy och pratade och skrattade. Vid kvart över elva åkte hon och en trött Algot hemåt och jag saknade dem med en gång <3 Känns alltid som att tiden inte räcker till.Men vi har lite planer för framtida träffar och då känns det lättare.

Annars har det inte hänt så mycket idag.Jag var hos Jessica och fikade på förmiddagen. Vi kollade upp lite lopp som vi vill springa. Vårruset,Tjejmilen och Höstmilen är målet hittills. Så nu blir det till att hålla i. Jag hoppas även på att jag fick med Tina på några av dessa lopp, det skulle vara så kul.

Något som jag konstaterat sen jag började blogga är att vi handlar otroligt ofta. Idag var jag och handlade igen.

Hade även ett ösa-ur-sig-all-skiten samtal med Anna idag. Känns alltid bättre efteråt. Men det gör mig ont att höra att hon mår dåligt. Det jag tycker är jobbigt i mitt liv är ju ingens fel och inget som någon med vilja kan ändra på och därför känns det lättare att acceptera. Att någon annan gör någon illa genom sitt handlande känns så mycket värre.
Men låt ingen förvida huvudet på dig gumman. Du tänker och gör rätt. <3

Jaha, och medans jag suttit här och skrivit har det faktiskt blivit fredag på riktigt :) Och sugen på te är jag också, jag har blivit en teknarkare.

<3           Sov så gott alla ni fina!         <3

kände jag efter att ha lämnat BUP imorse, och jag vet inte riktigt varför jag kände det egentligen för vi har ju inte fått reda på något "resultat" ännu. Men de ska ringa i dagarna och bestämma en tid för att delge oss det. Idag träffade jag kuratorn och pratade sömn. Fick lite nya sätt att se på saken och jag fick med mig en hel del hem att diskutera med Niclas.  Det mesta har vi ju prövat sedan innan. Vi har varit noga med rutiner men något som de sa var att vi kanske behövde bli ännu hårdare med att ALLTID följa rutinerna. Att det verkar som att Mike inte fixar minsta avbrott även fast det är han själv som egentligen vill det. Han hamnar ur "fas" på en gång. Det innebär i sådana fall ett liv eller i alla fall kvällar som är inrutade till max.  Jag försökte ju luska lite vad de kommit fram till men då sa hon såhär:
-"Det jag kan säga är att ni kommer inte kunna förändra Mike, och det har ni ju verkligen försökt. Ni måste lära er att anpassa er efter honom och hjälpa honom att hantera allt".
Och jag inser att man kan tolka det här på precis hur många sett som helst men efter att  hon sagt det kände jag mig så lättad för att för mig känns det som att det är okej att ge upp nu.Man kan släppa tanken på att det har med uppfostran eller att man inte är tillräckligt engagerad att göra.Vi har stångat oss blodiga med att försöka få honom att förstå och ändra på vissa av sina beteenden men det går inte. När jag skriver ge upp så menar jag naturligtvis inte ge upp som att nu kan jag sätta mig och läsa tidningen utan mer att nu kan jag ge upp att försöka förändra honom, det är ju vi som kommer få förändra oss och förstå honom. Nu låter det som att vi varit hur hårda och stränga som helst och att vi inte alls har haft någon förståelse för att han är ett barn och dessutom en egen individ med egen vilja, men det är så svårt att förklara vad det är man försökt hjälpa honom att förändra..hans tänk kanske till stor del. Att det inte hör till vanligheterna att ett friskt barn i hans ålder dör i en hjärtattack, han kan åka karuseller som alla andra barn,varningstexter i samhället är till för att varna det netyder inte att det kommer hända, han behöver inte dricka 20 liter vatten samtidigt som han äter för han kommer inte sätta i halsen om han tuggar lugnt och ordentligt. Man får inte ha smutsiga kläder på sig och man måste tvätta sig om munnen. Man ska gärna svara när någon pratar med en och det är trevligt att säga hej eller hejdå. Om man spiller måste man torka upp. Man får inte säga vad som helst om andra kan bli sårade.Att en del folk kanske kommer tycka att han verkar konstig om han kommer med en gul och en grön strumpa eller skorna på fel fot. Att man ibland måset åka någonstans eller träffa andra människor.Att saker ibland ändras med kort varsel och att hela världen inte går under för det och så vidare.
Jag LÄNGTAR tills vi får komma dit och höra vad de kommit fram till. Känner mig laddad inför att öppna upp ögonen på mig själv ännu mer och att hjälpa Mike.

Annars så är allt bara bra här hos oss. Jag är trött som en jag vet inte vad. Jag skjutsade Amanda till skolan imorse,hade glömt hennes frukt så jag fick sticka iväg och handla en snabbis och komma tillbaka med den sen åkte jag och tränade med Cissi och sen vidare till BUP. Handlade matlåda till Niclas på vägen hem. När jag kom hem hade Niclas inte hämtat Miranda från dagis så då gjorde jag det och tog med mig Amandas termobyxor som hon glömt här och åkte och lämnade dom tillsammans mer resten av packningen. När jag åkte hem igen blev jag tvungen att stanna och handla en tredje gång eftersom Miltons mat var slut och det behövdes mer mjölk och bröd. Men nu är jag hemma och känner mig tom på energi. Verkar som att jag kommer behöva gå ut en stund, Milton låter lite pipig när han andas. Jag ber en stilla bön att det ska hjälpa och att vi slipper åka in med honom. Det känns som den här släkten fyllt sin sjukhuskvot för tio år framöver.

att jag slänger in lite engelska fraser ibland när jag skriver. Eller egentligen behöver man inte alls ha det för det har egentligen inte jag. Jag avskyr till exempel när Victoria Silvstedt pratar och hon inte kan komma ihåg vad någonting heter på svenska,men det är skillnad. Hon lever ett rikt och händesefyllt liv och framstår bara som korkad när hon inte kommer ihåg sitt modersmål, jag lever ett fattigt och händelselöst liv och försöker kompensera det med lite rolig engelska ;)

Jag har ju under ganska lång tid nu funderat på vad jag vill bli när jag blir stor... och man får ständigt höra att: "alla är vi bra på något". Men hur jag än vridit och vänt på allt, hur mycket mitt huvud än har knakat och luktat brännt så har jag inte kommit på något som jag är speciellt bra på. Efter tips från Anna så kollade jag på En unge i minuten igår, och det var då det slog mig. Jag är ju för fasiken gjord för att föda barn. Fort går det, miljövänlig är jag, för här skrivs det inte ut några långa förlossningsjournaler och jag använder mig inte av någon smärtlindring. Mina förlossningsjournaler ser ut som följer:
Kom in
Födde barn
Mamma kissat, barn bajsat
Vill åka hem

Så jag skulle kunna ha en kärriär framför mig att föda andras barn. Några problem har jag dock redan så här i planeringsstadiet:
1. Jag vill inte vara gravid
2. Jag vill inte ha ont efter förlossningen
3. Jag kommer inte vilja lämna ifrån mig barnet
Men säg vilka ideér som i början inte stöter på lite hinder. Min framtid är snart kirrad! Himla skönt att ha löst det.

Annars då? Idag är det fettis dagen, den har jag firat ordentligt kan jag säga. Med mina småttingar och Sandra. Semlor,kanelbullar och delicatobollar. Sandra som har lite mer nyttiga inslag i sig bjöd oss på lunch INNAN fikat :) Tack för det Sandra!Tyvärr hann jag inte vara kvar så länge eftersom det var dags att hämta Amanda från skolan. Vi fick lite att styra med efter att jag plockat upp henne. Tanken var att jag skulle ha skjutsat hem henne eftersom Jeanette varit inne på akuten men blivit hemskickad igen. Men sen fick jag reda på att J fått en tid på Vårdcentralen och att de därifrån hade skickat henne med ambulans till sjukhuset igen eftersom de misstänkte hjärnblödning. Så det blev till att jaga nycklar, handla kattmat och få tag på granne som kan sköta katterna fortsättningsvis och när väl de var ordnat fick Amanda följa med mig hem igen. Vi satte oss på trappen och åt mellis när Mike kom hem, varm choklad och källarfranska. Till och med Milton var med och åt och vi hade det så mysigt. Sedan var vi ute en stund och strosa innan vi gick in och satte oss och pysslade. Barnen tröttnade fortare än mig i vanlig ordning, idag vek jag pappret dubbelt och klippte ett hjärta och sen gjorde jag en loppa. Jag vet, det är hög nivå på mitt pysslande :D När vi pysslade ringde J och talade om att de röntgat henne och att de nu visste att det inte var någon hjärnblödning. Hjärnskakning och troligen ett virus som bidrog till att förvärra hennes mående blev diagnosen. Men vi bestämde att Amanda fick sova här inatt ändå.

Har du stött på en sur karl idag är det för att det är Internationella kvinnodagen idag. Så idag ska man vara jäkligt glad att vara kvinna, resten av de 364 dagarna får man sura över att man inte är född till man.

Förresten, inte för att skryta men jag höll mig allt vaken igår tills Niclas kom hem. Klocka vart nog närmare två när jag kom i säng och det var lovely att gå upp imorse. Hahah, jag kunde inte låta bli att slänga in lovely :)

puss å Klem

Min dag började inge bra. Jag sov hela natten i Mirandas säng eftersom hon hade feber och kräktes igår lagom tills jag kom in med de varma mackorna till soffan och solsidan. So here we go again kändes det som. Jaja på morgonen vaknade vi vid sex och Miranda mådde som vanligt men jag ringde ändå och sjukanmälde henne. Niclas drog iväg vid halvåtta med grabbarna till skolan och sen var jag skitsur. Mest på honom men även rent allmänt. Vad som är fel? Allt! Jag har mens (inte mitt fel), jag hinner inte träna som jag vill (mitt och Niclas fel),jag äter onyttigt( mitt och mensens fel ;), barnen är sjuka hela tiden( vet inte vems fel det är?), vi får aldrig några provsvar från mammas röntgen(är det bra eller dåligt att det tar sådan tid..eller betyder det ingenting bara att de har mycket att göra?), Niclas och jag hinner aldrig träffas(vårat eget fel antar jag), Niclas gör av med massa pengar och jag försöker spara(Niclas fel)...ja jag kan inte komma ihåg allt. Niclas drog iväg så tidigt imorse för att han ska jobba extra för att få ihop pengar till grabbresan till Åre. Så han drog halv åtta och slutar klockan tolv inatt. Och han vill ju ha så himla mycket pengar med sig...så jag gick här och kokade över allt som jag tänkte på. En del är väl befogat men det mesta är bara strunt, sådant som jag stör mig på bara för att jag har mens.

Hur som helst så kändes det nästan som bortblåst efter ett samtal med min älskade Anna <3 Hon får mig alltid att må bra igen. Man har ju en del vänner, många av dem skulle man ju klara sig utan men Anna skulle verkligen fattas mig. Hon är en av få som verkligen stöttat mig nu genom den tyngsta tiden i mitt liv. Och jag kan nog va en pain in the as ibland med mitt ältande ;) Så tack kära fina underbara Anna att du finns i mitt liv.

På kvällen åkte jag och handlade till min svägerska och åkte dit. Städade kattlådan och tog med mig Amanda hem så får hon sova hos oss så kanske Jeanette kan ta sig till akuten och få huvudet kollat. Jag vet inte om jag tror att de kan göra så mycket men det skulle nog bli lugnast för alla om hon får det undersökt ordentligt. Slipper vi fundera på om det är någon blödning eller inte. Nu ska det bli spännande och se när de somnar. Amanda har nämligen också svårt att somna och sova hela nätter, i alla fall hos oss. Hemma sover hon oftast i mammas säng  säger hon och det får hon ju inte göra här. Nu blev ögonlocken tunga, ska nog göra mig redo för sängen...Förr i tiden, för ungefär nio år sedan jobbade Niclas exakt samma tider men då bodde vi i Avesta, och då brukade jag alltid hålla mig vaken tills han kom hem. Tror inte det finns en chans till det nu, inte idag i alla fall. Men så konstaterade ju Anna och jag idag i vårat telefonsamtal att hon blir ju för fasiken 26 och jag 27, så det har ju sin förklaring. God natt!

Herre min Je vad social jag varit idag.  :)

Efter jobbet åkte jag och hämtade Mike som sovit hos Emme. När vi kom hem hade Niclas en kompis på besök som skulle ut med sin hund och hade kikat förbi. Vi sa åt honom att komma på mat och kaffe efter promenaden. Jag åkte iväg och gick en promenad med Jessica och handlade lite på hemvägen.När jag kom hem hade Niclas gjort lasagne till lunch som vi smaska på tillsammans med Jon. Miranda busade en massa med Jons hund Neo. Precis när Jon åkte kom Sandra och barnen. Tyvärr kände jag mig inte som något vidare sällskap. Jag blev helt slut efter lunchen. Och piggnade inte på mig förrän jag och Miranda och Mike gick ut och pysslade i stallet.

Nu blir det varma mackor och Solsidan och sen ska det bli skönt att slänga sig i bingen. Morsan från landet är inte van att träffa så mycket människor under en och samma dag. I normala fall täcks det socia behovet av en fikagäst om dagen eller ett besök i affären. Det är väl vårkänslorna som får mig att gå bananas!

Go kväll på er!

Hittade den här bilden på Miranda. Hon är väl ungefär lika gammal som Milton är nu. Miranda älskade att komma in till oss i duschen. Då hände det att hon såg ut såhär efteråt...vad man glömmer, skulle behöva sitta och blogga hela dagarna för att kunna gå tillbaka sen när de blivit stora och läsa vad de hade för sig ;)

Herregud vilket underbart väder! Jag startade dagen med att börja jobba klockan sju, och jobba det fick jag göra kan jag lova. Men det är bra, det är så jag vill ha det,det ska hända mycket och  timmarna ska bara springa iväg. Nu tror jag att de hade gjort det i alla fall för jag jobbade bara till elva. En helt perfekt tid tycker jag. Ska jobba så imorgon också by the way. Niclas drog iväg och åkte skidor med sin käre bror när jag kom hem och jag la barnen i vagnen och gick ut på promenad.

Hur dagen kommer se ut fortsättningsvis vet jag inte riktigt. Mike ska nog sova hos "Emme" som de kallar honom och vi blir eventuellt barnvakt till Amanda. Niclas syster slog i huvudet för en vecka sedan och har fortfarande ont. Hon har varit på väg att åka in akut några gånger men eftersom hon ringt så sent på kvällarna har vi inte kunnat hjälpa henne och jag har försökt få henna att söka på dagtid istället. Men vem lyssnar på mig...jag är ju bara en hemmafru på landet ;)Nävars man har ju olika sett att se på saker och hur man prioriterar har jag märkt.

Jag har börjat spana på min och Åses semesterresa. Förra sommaren åkte vi och gick längs kanalen och det var så mysigt. Det finns små kiosker längs vägen och vid slussarna ligger det restauranger och små affärer, det kommer massa fina båtar och när man blir varm är det bara att hoppa i och svalka sig och sen fortsätta sin promenad (gäller inte mig dock som är livrädd för att bada när jag inte kan se botten). Då bestämde vi att vi skulle försöka cykla längs kanalen i år. Så nu har jag hittat ett cykelpaket som inehåller cykel och service på cyklarna under hela cykelturen, karta (hoppas Åse är bra på det där),kylväska(den tar Åse på sin cykel),termos (den kan dom ju skippa iofs)tre frukostar, fyra luncher och tre middagar samt tre övernattningar (vågar inte sova i tält, är helt övertygad om att man blir mördad om man sover i tält). 14 mil ska vi cykla under fyra dagar. Vi har ju i och för sig hört att det ska bli en jätteregnig sommar men jag vet inte vad man föredrar, regn eller gassande sol. Jag önskar lagom varmt med härliga brisar medans vi cyklar och gassande sol när vi pausar och underbara kvällar när vi njuter av våra middagar, tack så mycket vem som nu ordnar det.  Cykelpaket.com heter sidan i alla fall. Och jag vet att det är lite pensionärsvarning på det hela men vi börjar bli till åren så det är helt i sin ordning.

Jaha nehe nu måste jag shape up här för ögonlocken börjar bli tunga. Synd att det är så kallt ute annars hade jag lagt mig ute hos barnen en stund. Auf Wiedersehn

Började min dag med att paniksteka pannkakor eftersom jag imorse kom på att Mike hade friluftsdag och att han behövde ha med sig lunch. Men det gick ju bra det med. Lite surt var det dock att jag inte kom på det förräns klockan var sju när jag hade gått upp med Miranda som vaknade kvart över fem.Halv åtta skulle taxin komma och badväskan skulle packas och simglasögon och cyklop skulle hittas, men vi hann, det gjorde vi. När jag vinkat av Mike gjorde vi andra iordning oss och drog iväg till busfabriken där vi mötte upp Jessica och hennes små troll.

Ikväll har vi haft Annika och Jörgen här på middag. Och nu väntar det en cheesecake i frysen. Jag tror och hoppas att alla barn kommer somna nöjda och belåtna ikväll. God Natt!

har vi haft idag. Idag har vi varit friska och efter att jag skjutsat grabbarna till skolan och Miranda till dagis åkte jag och Milton iväg till Sandra, där bjöds det på mycket skratt som vanligt. Jag bara älskar Sandra och Michaels jargong dem emellan och det var alldeles UNDERBART att komma hemifrån. Efter att ha hämtat hem alla barn igen + en kompis till Mike så började städningen, nu ska ALLA basilusker ut. Dessvärre kommer det väl ta ett par dagar innan man blir klar.

Det finns inte så mycket update vad gäller mamsen. De har satt dit venkatetern nu och allt hade gått bra, inga provsvar ännu från röntgen. Varför måste det dröja så?

En dagisfröken berättade för mig att Miranda berättat för henne att mormor eller morfar, hon kunde inte uppfatta riktigt vem för Miranda pratade så fort och mycket, hursom helst att någon av dem ramlat och legat på golvet och att den personen hade feber!?! Herregud vad denne lille tös snappar upp...Hon måste ha hört det när jag och Niclas pratat om det, vi har kanske inte varit jättediskreta när vi pratat om det men vi har i alla fall varit själva i rummet och barnen har gjort annat. Mamma ramlade ju för några veckor sedan och blev liggandes tills min syster kom från jobbet och hittade henne, pappa var iväg och opererade sina tänder. Hon var riktigt dålig efter det och det blev några oroliga dygn. Jag kommer ihåg att det ringde mitt på natten efter att det hänt och hur hjärtat stannade när jag såg att det var från mamma och pappa...Jag trodde verkligen att det var slut då, men det visade sig att mamma var förvirrad och hade råkat ringa både till mig och Åse den natten. Hon hade även ringt till pappa flertalet gånger så han fick inte mycket sömn. Som vanligt tänker han mest på oss andra och hans största bekymmer var att hon hade ringt och väckt oss så då fixade han helt enkelt en vanlig ringklocka nere vid hennes säng som hon trycker på när hon behöver hjälp och då plingar det hos honom. Det gäller att vara påhittig.

Imorgon ska Mike ha en kompis som ska sova över, som vanligt kände jag att det var en massa saker jag var tvungen att förbereda honom på. Som att kompisen inte följer med direkt från skolan och att de inte kommer få vara uppe hur länge de vill och så vidare. Sådant måste man vara övertydlig med annars missuppfattar han och det blir katastrof för honom när det inte blir som han har fått för sig att det ska vara. Vi snackar inte missnöje eller att han blir arg och besviken.Vi snackar verkligen katastrofläge. Han blir helt hysterisk och hela hans värld rasar samman, även fast det inte funnits en antydan till att det skulle bli så som han trott från början. Ni kan ju tänka er hur lätt det är för mig att försöka förbereda honom på allt möjligt och omöjligt...jag är ju för fasiken virrhöna nr. 1. Jaja man gör så gott man kan.
De håller i alla fall på och sammanställer hela utredningen på BUP nu. Nästa vecka ska jag dit och prata sömn med en kurator. Mike har haft stora sömnproblem redan som mycket liten. Han har fått medicin för det nu ett tag sen vi fick kontakt med BUP men målet är ju att slippa medicinen så därför ska vi prata olika strategier som kan underlätta vid sänggåendet.Fast det är märkligt att man kan vänja sig vid så mycket saker. När läkaren påpekade att Mike kanske behövde medicin för dessa problem satt jag där som ett frågetecken. Han har haft dessa problem i nio års tid minst och jag hade aldrig ens tänkt tanken.Man är bra konstig....

innan man är över ån. Kräktes imorse, och eftersom jag precis varit magsjuk trodde jag först att det kommit tillbaka men efter en stund kom den kära värken som jag så väl känner igen, mensvärken. Denna värk som får mig att kräkas och ibland svimma, värken som är värre än att föda barn enligt mig. Så jag fick böja mig för denna djävulska värk och ringa hem Niclas som fick skjutsa grabbarna till skolan och sen återvända till jobbet. Miranda fick vara hemma från dagis och jag fick ändra mina planer för dagen. Men dagen har blivit riktigt bra ändå. Sandra och hennes sötgötar kom hit och höll oss sällskap ett par timmar, jag har varit ute på en promenad och efter att Sandra och barnen åkt var jag och Miranda ute i nån timme. Hon cyklade på sin trehjuling för första gången här hemma. Hon var otroligt duktig så jag misstänker att hon gjort det på dagis förut. Jag är inne i en pysselperiod och försöker få med mig barnen, det går sådär. Jag har i alla fall ritat en söt nallebjörn idag ;)

Mamma skulle ha satt in en PICC-line idag, det är en venkateter som sätts in i armen. Där ger de henne dropp, mediciner och de kan även ta blodprover därifrån. Helt perfekt eftersom mamma är svårstucken, tyvärr lyckades det inte, de hittade ingen tillräckligt bra ven. Mamma har tidigare haft en CVK, också en kateter men den sitter på bröstet istället och det är ett större ingrepp eftersom det blir mer som en operation när den ska sättas dit. Eftersom mamma har haft så många infektioner tror man att den kan vara orsaken och den har därför tagits bort och tanken var att den skulle ersättas med PICC-line. Deras plan C blir nu alltså att sätta katetern på halsen istället, så imorgon blir det Huddinge igen för mammas del.Hur stort ingrepp det är vet jag inte. Provsvaren från röntgen väntar vi fortfarande på.Pratade med mamma i telefon idag, hon orkar ju inga långa stunder och vi pratde om det vanliga, det som man vet att man hinner med på några minuter. Jag frågar hur hon mår, hon svarar att det är som vanligt och sen frågar hon hur vi mår, jag berättar snabbt för att jag vill att hon ska få berätta mer om sig, och sen är samtalet över. Gud vad jag kan sakna våra samtal. Jag har inte längre någon mamma att fråga om råd. Men jag är glad att jag ändå får höra hennes röst, det betyder mycket, av flera anledningar. Min kära pappa försöker fortfarande skydda oss från sådant som vi kan bli ledsna över trots att vi talat om för honom att vi är stora nu och vill veta allt, hur jobbigt det än må vara. Så när jag får prata med mamma kan jag ganska lätt avgöra hur hon verkligen mår.Att bo så långt borta när det är som det är just nu känns mindre bra, man får ofta dåligt samvete över att man inte hjälper till mer.Vår älskade pappa drar ett stort lass och han har aldrig någonsin klagat.

På kvällen fick jag hur som helst höra väldigt glädjande nyheter som jag tyvärr måste vara lite hemlig med ett tag, men jättekul är det i alla fall och jag hade bara lust att ställa mig och studsa som en tok bredvid badkaret där Miranda satt och bada och bjöd på badvatten som hon kissat i :) Smaka mamma,jättegott sa hon hela tiden. Vilken tur att jag inte lärt mig dricka kaffe än...

Jaha då var det premiär. Kanske ska börja förklara mitt val av bloggnamn? Tio minuter en kvart är mitt mål att lägga ner per dag på att skriva här. Så namnet blev inte roligare än så.

Vad jag kommer skriva om?
Jag kommer skriva om min mamma som kämpar mot sin cancer och hur det är att vara anhörig, om min son som genomgår utredningar för att komma tillrätta med sin oro och allmänt om livet som trebarnsmor.

Varför jag börjar blogga?
Mest är det för min egen skull (det är det kanske för alla), jag tycker om att skriva, jag mår bättre efteråt och för att jag tycker om att kunna gå tillbaka och läsa vad som hänt. Däför att jag tror att jag har lättare att bearbeta allt tungt som händer och för att i samband med att min mamma blev sjuk i cancer har jag letat bloggar som en galning, för att få information och för att kunna känna igen mig i vad de går igenom. För att jag uppskattar att läsa mina vänners bloggar när jag bor så långt ifrån dem och man får en känsla av att ändå hänga med i deras liv trots att man inte hinner med dagliga eller ens veckosamtal ibland.

Mamma
Min mamma har varit sjuk i bukspottkörtelcancer/pankreascancer ganska exakt ett år. Det är dessvärre en av de dåligare sorterna att få, chansen att överleva utan tidig operation ligger mellan 2-3 procent på en femårsperiod. Min mamma hade tur och fick genomgå en tidig operation och har därför något högre överlevnadschans, det jag har kunnat hitta är en överlevnadschans på 10 procent. Operation får endast göras om man är i ett tidigt skede av sin cancer och man ska ha fysiska föruttsättningar för att klara en operation då den är en väldigt omfattande. När de öppnade upp mamma märkte de att tumören var större än vad de kunnat se på röntgenbilder och hade de vetat det innan hade det antagligen inte blivit någon operation. Men eftersom hon ändå låg där på operationsbordet gjorde de sitt bästa och hade goda förhoppningar om att de fick bort allt. Mamma "firade" sin 60-årsdag på ett sjukhem där hon skulle rehabiliteras. Mamma ville inte bli firad utan ville vänta med firandet tills hon var frisk och kunde äta igen. Mamma kan fortfarande inte äta, det har nu gått drygt ett år. Hon får besök av ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) som består av sjuksköterskor,läkare,kuratorer och sjukgymnaster två gånger per dag. De ger henne näringsdropp och håller koll på alla hennes värden. Hon får just nu också penicillin eftersom hon det här året åkt på infektion efter infektion. Hon har även drabbats av i alla fall en stroke under året och ibland tror man att det aldrig ska ta slut. Såhär efteråt känner man sig så otroligt naiv, man trodde att hon skulle återhämta sig på ett par månader efter operation och bli bra. I dagsläget väntar vi besked från röntgen som togs i samband med mammas återbesök. Har cancern spridit sig eller är det något annat som gör att hon inte kan äta? I dagsläget är min mamma mestadels sängliggande, hon klarar av att sitta uppe kortare stunder och klarar att gå kortare sträckor med levande stöd, hon orkar prata i telefon kortare stunder, men inte gärna längre än 5 minuter. När hon är som sämst behöver hon hjälp med allt och drabbas ibland av vanföreställningar.Hon har även fått beviljat hemtjänst men just nu är det min pappa med en del hjälp från min syster som tar hand om mamma. Min mamma har förändrats det här året men det har även vi runtomkring. Man märker hur olika vi reagerar på och bearbetar mammas sjukdom och något jag har lärt mig är att man genomgår en stor sorgeprocess även under tiden de finns kvar hos en. Idag skrev jag längre än en kvart och då hann jag ändå inte med allt som jag ville ;) Önskar alla en god natt och är så tacksam för allt fint jag ändå har, det gäller att fokusera på det <3